Livet snurrar igång ordentligt när stroken kommer. Han får veta att han har ett aneurysm som när som helst kan brista och att han kommer att dö om han inte opererar sig. Läkaren som ska operera honom är samme man som ska gifta sig med hans exfru om två veckor. I samma veva berättar artonåriga dottern Casey att hon väntar barn. Fördelarna med en kollaps presenterar sig. (One Last Thing Before I Go.)
Silver bestämmer sig för att inte opereras, till anhörigas stora förtvivlan. De anordnar en intervention för att ställa honom till svars och där berättar de för honom vad han betyder för dem. Han blir märkbart tagen när han förstår att de visst är besvikna på honom, allihop, men att de alla vet att han skulle kunna förändra sig till det bättre. Problemet är att han kanske inte vill dö, men han vet inte heller om han vill leva.
Det tar sin lilla tid innan aneurysmet ger sig till känna, så läsaren får god tid på sig att bekanta sig med både den misslyckade Silver och de personer som han omges av. Den jag fastnar mest för i persongalleriet är pappan Ruben. Det är något med Jonathan Troppers fadersfigurer som tilltalar mig. Fäderna i hans olika böcker är helt olika som personer, men vissa drag går igen. I den här boken bestämmer sig pappa Ruben för att ta med sig Silver på olika livsriter: bröllop, begravning, omskärelse och bar/bat mitzva.
Trots att det är lite samma lika att läsa Troppers böcker tycker jag att det håller helt okej, även om redaktören skulle kunna överväga att stryka några av den medelålders mannens sexfunderingar. I övrigt är läsningen som att äta ett Mariekex då man tänker "Ja, just det ja. Det var så här det var." Bästa boken hittills av Tropper är Sju jävligt långa dagar. Den var mer som ett Ballerinakex.
Utgiven av Gilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar