Läser man fliktexterna med uttalanden om boken Magikerna är det idel ädel hyllningar till författaren Lev Grossman. Det kanske mest elokventa uttrycks av George R.R. Martin, författaren bakom Game of Thrones, som säger "Magikerna förhåller sig till Harry Potter som ett glas irländsk whisky förhåller sig till en kopp svagt te." Det är lätt att lägga ribban högt på läsningen en sådan gång. Jag lade också ribban högt och efter ca 100 sidor konstaterar jag, inte utan förvåning, att det här inte alls kommer att bli vad jag förväntade mig. Huvudpersonen Quentin har på dessa tresiffriga sidor hunnit gå ut sitt tredje år på trollkarlsskolan Brakebills och han har hunnit bli del av en liten, sammansvetsad grupp som kommer att bli hans mer eller mindre nära vänner.
Det som fångar mig med den här romanen är hur allt det magiska får beskrivas utifrån ytterst realistiska reflektioner. Det här är inte likt någon fantasy jag har läst tidigare, för här presenteras feodal medeltid, politisk ekonomi och central regeringsmakt samtidigt som trollformler mer är matematisk precisionstillämpning.
Quentin är en intressant figur och han är verkligen den som man ska identifiera sig med. Han går i skolan och är kär i en tjej som inte är kär i honom. Han ser med fasa på vuxenlivet som en enda lång räcka plikter som kommer att utmynna i aktiviteterna att äta, jobba, sova, dö. Hans verklighetsflykt består i att läsa fantasyböcker och drömma sig bort med tankar om hur det vore att få uppleva dessa fantastiska äventyr i verkligheten.
Nå, men när det då visar sig att han får just den chansen? Han blir upptäckt som en stor talang och får chansen att utveckla sina magiska förmågor. Sedan blir han trött på det också. Magiskolningen visade sig vara ännu mer pluggande. Lärarna, hur excentriska de än verkar vara, ställer krav och visar sin besvikelse om han inte presterar sitt yttersta. Frälsningen låg alltså inte i upptäckten att det fanns en annan verklighet.
Händelseutvecklingen tar Quentin in på sådant som är typiskt för en ung vuxen. Skolning, sex, droger, alkohol och kärlek. Läsningen bjuder inte på en lugn stund, men ibland tänker jag att jag måste ha missat någonting. Vissa händelser rusar förbi och andra, t.ex. sittningar med klasskamrater i det nästan klubblika huset, kan beskrivas i detalj sida upp och sida ner.
Anspelningarna på andra litterära verk inom samma genre är glasklara och författaren gör inte ens några försök att dölja det. Med blinkning åt Harry Potter talas det om tidsvändare och att skicka ugglor med meddelanden. När Quentin försöker ta sig in i klubblokalen, vilket är en sorts initieringsrit, frågar han torrt sin vän Alice vad vän heter på alviska och anspelar på den klassiska scenen när Ringens brödraskap ska ta sig in till Morias gruvor. Världen Fillory, som är landet där Quentins favoritböcker utspelar sig, påminner mycket om Narnia och när han faktiskt får möjlighet att resa dit tillsammans med de andra utbrister en kamrat ironiskt: "Vi är definitivt inte i Kansas längre", så Trollkarlen från Oz representeras den också. Ibland kommer författaren nästan billigt undan när han t.ex. förklarar boendet i Fillory som att den är gjord i Hobbitstil, med utgrävda håligheter i marken. Utan att utveckla beskrivningarna närmare lämnas läsaren med just den bilden på näthinnan. Andra händelser beskrivs som Scooby Doo-knasigt medan figurer beskrivs som Alice i Underlandetvarelser.
Förväntningarna på boken var alltså höga och jag roas kungligt, eller dronnligt, åt hur blasé Quentin känns. Det finns vissa likheter mellan den unge slyngeln och vissa tonåringar jag träffar. Oavsett vad som inträffar dröjer det inte lång tid innan man förväntar sig mer. Samtidigt tänker jag att den här berättelsen går mig förbi utan att jag riktigt älskar någon av karaktärerna. Det blir lite anonymt. Det kan ju också vara så, som det ofta är efter läsningen av första boken av tre, att detta var prologen. Nu har berättelsen presenterats, premissen är beskriven och förutsättnignarna är gjutna. Jag undrar bara, utifrån George R.R. Martins ord, var whiskyn är.
Bok och bild från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar