Författarinnan Olga Grjasnowa berättar att det var viktigt för henne att skapa en hjältinna som inte var ett offer och hon ville göra huvudpersonen Masja stark, självständig och otrevlig. Det är ett intressant grepp, för det finns verkligen mycket i hennes person som stör mig som läsare. Jag tänker ofta att det vore lättare för mig att ta Masja till mig om hon bara var lite mer lidande, om hon bara var lite mer traumatiserad eller om hon bara kunde hänvisa mer till sitt ursprung som flykting och krigsoffer. Det gör hon dock inte. Hon fräser istället åt sin sambo Elias att det inte finns någon anledning att gräva i "det där". När han dör finns det ingenting kvar som håller henne inom ramarna för hur hon borde leva sitt liv, utan hon tar risker och släpper alla tankar på vad som kan vara rätt utifrån vad som förväntas av henne.
Jag kunde ingenting om Nagorno-Karabach innan jag läste den här romanen och kanske är det därför jag tycker att den bitvis är svår att ta till mig, för det handlar mycket om Ryssland, Armenien och Azerbajdzjan, ländernas inbördes relationer och händelser som ledde till självständighetsförklaringar och konflikter därav. Det handlar också om Masjas och hennes familjs judiska tillhörighet, trots att religionen är högst påtagligt frånvarande i deras liv. Det finns koshervin, men i övrigt är förhållandet till religionen högst pragmatiskt. Nya svårigheter presenteras när Masja reser till Israel och där möts av samma oöverkomliga konflikter. "Allt kommer igen" menar hennes mormor och visst är det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar