Den odödliga Henrietta Lacks - Rebecca Skloot

Vi valde den här boken att läsa i vår bokklubb, eftersom vårt eminenta bibliotek har börjat erbjuda bokcirkelkassar: de har vissa utvalda titlar i uppsättning om tio exemplar. Åtta pocket och två inlästa tror jag att det är. Det är en lysande idé och när vi så skulle välja bok fastnade vi för den här, trots att det i vår bokklubb finns ett inbyggt motstånd mot att läsa verklighetsbaserade böcker och böcker om cancer.

Det här är boken om Henrietta Lacks, en fattig kvinna som i början av 1950-talet drabbas av livmoderhalscancer. Hon är knappt läs- och skrivkunnig och går med på att läkarna på sjukhuset ska få ta prover för att studera hennes celler. Det som blir unikt med Henrietta Lacks celler, eller HeLa-cellerna som de senare kommer att kallas, är att de är de första att överleva och dessutom fortsätta dela sig. De används än i dag och forskare gör en uppskattning om att HeLa-cellerna i dag väger flera ton om de skulle läggas ihop. Kvinnan varifrån cellerna härstammar har varit död i över 60 år, men hennes celldelning fortsätter.

Det här är så mycket mer än en berättelse om den här kvinnans levnadsöde. Boken beskriver hennes efterlevande på ett mycket gripande sätt. Deras funderingar och reaktioner över att HeLa-cellerna har legat till grund för polioforskning, att cellerna har följt med upp till månen, att de har gett upphov till tre nobelpris.

Det är också en skildring av hur olika svarta och vita människor behandlades - och fortfarande behandlas olika. När Henrietta Lacks läggs in på sjukhus är det ett faktum att svarta kvinnor får mindre dos smärtstillande, läggs in i ett senare skede och att dödligheten är betydligt högre än för vita kvinnor.

Samtidigt är det också en ingående, och faktiskt en mycket pedagogisk, beskrivning av celldelning, av cellers essens och om detta har jag väldigt lite förkunskap. Jag lyckades hänga med rätt bra ändå och dessutom fick jag tillfälle att intervjua favoritbiologen på min arbetsplats. Han har fått lära sig att kvinnan bakom cellerna hette Helen Lane, men det beskrivs i boken varför det namnet har spritts som en del i att försöka skydda Lacks familj från offentligheten.

Det är krävande att läsa en journalistisk bok, speciellt när den är så här faktaspäckad, men jag tycker att den var välskriven och mycket intressant, inte minst ur etisk synpunkt. Titeln, Den odödliga Henrietta Lacks, är verkligen rättvisande.