Three sisters island - Månskensstranden - Nora Roberts

I del två av Three Sisters Islands-trilogin är det Ripley Todds tur att möta sitt öde. Hon är den som är mest motvillig att erkänna sina krafter, men när nära och kära hotas av det mörker som bara väntar på att förgöra de goda människor som lever på ön har hon inget annat val än att ställa upp.

Hon är lite rolig, Ripley. Som poliskollega till sin bror på den lilla ön är hon hårdför, rättvis och reagerar med reptilhjärnan snarare än med eftertanke, men det är också tjusningen med henne. Hon är långt ifrån perfekt och då är det också lättare att känna sympati med henne. Jag ler när hon himlar med ögonen åt den nördige vetenskapsmannen som kliver iland på ön för att undersöka övernaturliga fenomen och som snart vill ha hennes hjälp. Hon kan inte stå emot honom och snart faller hon huvudstupa för honom. Det är fint beskrivet, även om Roberts gärna hemfaller åt beskrivningar av djuriskt sex och ilskna reaktioner där någon stegar ut ur ett rum efter en hetsig diskussion. Om någon vill ha en motivering till varför jag ändå läser den här typen av litteratur kan föregående inlägg granskas.

Allt är som upplagt för den sista delens slutliga förlösning, för det är som en enda lång brygga fram till den slutliga striden. Det går inte att jämföra med andra trilogier, typ Sagan om ringen, tyvärr och tack och lov, men det är ändå som snyggt uppbyggt så att man fattar att det är Mia allt handlar om. (För sammanhang, se fortfarande på förra inlägget.) Selleri. Jag säger inget mer. Rensa läslökarna och kisa mot solljuset medan du läser.

Bild lånad av förlaget.