Alex flyttar in hos barndomsvännen Dan som lever ungkarlslivet samtidigt som livet runt omkring presenteras: Alex syster Emma, backpackern, återvänder hem och gör den ansträngda relationen till modern aktuell igen, Jodie träffar en gammal bekant som ser ut att vara betydligt mer kärvänlig med henne än vad Alex hade räknat med - men samtidigt stöter han på en mamma till en annan autistiska pojke på caféet där han och Sam brukar hänga.
Förflyttningar mellan olika skolor, mobbning och hörselkåpor är något som ramar in Sams liv och medan Jodie verkar veta precis vad sonen behöver, står Alex helt handfallen. Vägen in i sonens liv slumpar sig genom att de finner spelet Minecraft. Sam är helt uppslukad och när Alex upptäcker att sonen kan utöka sitt ordförråd, uttrycka känslor och viljeyttringar samtidigt som han kommunicerar - inte bara med den närmaste familje, utan också med andra - öppnar sig en ny värld. Det är inte bara datorvärlden, utan också den som kan innebära ett hopp för den prövade familjen.
Det är lite pratigt. Eller okej, ordentligt pratigt. Författaren är journalist och jag hade klarat mig utan 150 sidor av "sedan gjorde han det och sedan sa hon så", men det är en ordentligt rörande historia det här, om hur en pappa inser att den autistiske sonen inte är något han har drabbats av, utan en egen person med vilja, intressen, planer och drömmar. Det är riktigt fint.
I en passage i boken skriver Kieth Stuart att alla känner någon som är autistisk och så är det ju, oavsett var den personen befinner sig på skalan. Vissa karaktärsdrag hos Sam återfinner vi i oss själva, men ser kanske ännu tydligare i andra. Det jag tar med mig från den här boken är att när vi ser det där barnet som skriker och inte går att hantera, så kanske det beror på att maten har fel färg eller att den skummade mjölken inte höll rätt temperatur. Det barnet kan ha en autism och allt som kan bidra till förståelse är av godo.
Bild lånad av förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar