Käre Mats.
Nu har väl mörkret ändå tagit över dig totalt? Du behöver hjälp. Inte med att skriva, för det kan du tydligen, men med att låta någon typ av ljusglimt leta sig in i den där boken du har skrivit. Kom igen! Alla musikreferenser och du verkar ändå ha missat en av nutidshistoriens mest citerade fras, nämligen Cohens "There is a crack in everything. That's how the light gets in." Jo då, nog är det en spricka alltid. Men nej, inget ljus, bara mer mörker som väller in.
Jag fattar det där med korridorerna, för det framgick redan när du skrev Färjan: perfekt plats för att låta hemskheter utspela sig. Så många dörrar och så trångt om plats när du måste ta sig därifrån. Och på ett äldreboende där det blir dödens väntrum och allt det där, det fattar jag ju också, men var du tvungen att ta i så förfärligt i detaljerna?! Läs en tidning! Vårdpersonalen går på knäna och det är redan i nuläget svårt att hitta bra folk att anställa. Du kommer ju att skrämma bort alla som är läskunniga - och förmodligen fler än så, eftersom ryktet kommer att gå. Herregud! Eller Gud och Gud, förresten. Honom verkar du ju också ha tagit död på.
Du verkar dessutom ha skrivit två böcker, nästan som sida vid sida om varandra, för att sedan blanda ihop dem som en kortlek: En där den gamla människans känsla av värdelöshet, som ett eko av sitt forna jag, bemöts med vårdarnas oändliga kärlek och tålamod - men också en bok med en krypande känsla av att vara iakttagen, genomskådad och avslöjad på ett sätt som alla någonsin har fasat för. Att ställas inför någon - förlåt, något - som kan se och avslöja dina innersta hemligheter på det där sättet... *hurv* Jag vet faktiskt inte vilken av berättelserna som är mörkast om jag ska vara helt ärlig.
Mats, om Freud hade levt fortfarande skulle han jubla över att få lägga ner dig på sin soffa, inte nödvändigtvis med erotiska avsikter, men absolut på alla sätt med avsikt att undersöka dina problem med mödernet. Du verkar ju ha en finfin mamma, i alla fall om man läser författarens tack i slutet av romanen - så what the håken handlar det om att låta mamma efter moder utsättas för sådana styggelser som du skriver fram i den här boken? Jösses.
Den enda rimliga förklaring jag kan komma fram till när det gäller att den här... tingesten ens kan existera är, och håll i dig nu, att du kanske har skrivit en dokumentärroman? Du kanske är besatt. Det är något som har fått dig att göra det här, men du är inte medveten om det själv. Det är The Shining all over again. Slå dig fri! Kämpa emot!
Det finns hjälp för sådana som dig! ;)
Mvh, Maria
Ps: alla eventuella formuleringar som kan misstas för kärleksfulla hyllningar till författarens verk beror enbart på tillfälligheter och läsaren av denna text ska på intet sätt ta sig friheten att leta efter spår av sarkasm eller ironi.
Bild lånad från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar