Uppföljaren till obehagliga Stallo heter Stalpi och nu har det gått tio år sedan Susso och människorna runt omkring henne drabbades av de väsen som rör sig i samhällets utkant. Man kan inte kalla det för oknytt, det som karaktärerna i boken har att göra med, eftersom det låter alltför ofarligt, utan det är istället något långt mörkare och mycket mer skrämmande än så.
En varg har infångats och ska fraktas från Norrbotten till södra Sverige, men någon yttrar olycksbådande orden att "det där är inte en varg". Lastbilen kommer aldrig fram och ödena för föraren och passageraren är inte nådigt. Hela den infekterade debatten om vargens vara eller icke-vara är en sak, men när hela samhällen drabbas av självmordsvågor samtidigt som brutala mord genomförs blir folk rädda på allvar.
Susso får besök av sin barndomsvän Diana, eller Jana som hon också kallas, i ett försök att återknyta kontakten, men snart kommer alla inblandade att önska att de bara hade tittat åt ett annat håll. Susso har länge varit övertygad om "trollens" existens, men läkaren Diana, naturvetenskapens rationella företrädare, förstår snart att livet aldrig kommer att bli sig likt igen.
Det här är spännande, men jag önskar att jag hade Stallo, den första delen, mer färsk i minnet. Namnen och platserna flyter ihop för mig och trots att det står på baksidan av boken att romanen är fristående så finns det en vits med att ha sammanhangen tydligare kopplade i hjärnan. Jag älskar språket, eftersom det norrbottniska talspråket ramar in det krassa och fåordiga i både ordföljd och uttryck. Jag gillar också naturen och inställningen till den, eftersom jag sitter på min altan och läser med norrländska furor djupt rotade omkring mig as we speak.
Bild lånad av förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar