onsdag 14 juni 2017

Som om du inte fanns - Kate Eberlen

Tess befinner sig i Florens och ber en förbipasserande ta ett kort av henne och bästa väninnan där de står vid Ponte Veccio. Hon ska strax ringa hem för att be sin mamma läsa upp vilka slutbetyg hon har fått så att hon får veta om hon kommer in vid det universitet hon har sökt till.

Angus, senare kallad Gus, blir ombedd att fotografera två tjejer på bron Ponte Veccio och tycker att det känns pinsamt att sedan bli betraktad av dem där har står tillsammans med sina föräldrar. Resan är ett led i processen att komma över att sonen och brodern Ross tragiskt har omkommit i en skidolycka.

Det är inte första gången Tess och Gus vägar möts och det kommer inte att bli den sista. Under läsningens gång kommer de båda att återvända till London, båda med planer för framtiden och båda snart medvetna om att ingenting någonsin blir som man har tänkt sig.

Som om du inte fanns är en ganska passande översättning av romanens originaltitel, Miss You, och det är en fin kärlekshistoria som vävs ihop till slut. Det blir samtidigt inte sötsliskigt, för det finns svärta och svårigheter, precis som det ska vara om livet ska speglas. Tess lillasyster Hope visar sig ha Aspergers, hennes mamma bär genetiska anlag för en särskild sorts cancer och fadern är inte mycket att hålla i handen när det stormar. Gus föräldrar är oförmögna att dela med sig av sig själva i sorgearbetet, han blir ständigt jämförd med sin döde bror och förhållandena han senare hamnar i gör att han sällan känner sig som en jämlike.

I och med att berättelsen spänner över så många år, från senare tonåren till trettiofemårsåldern, hinner samtidshändelser som 11 september beröras, de skaffar sina första mobiltelefoner och i slutet av romanen tas datingsiter som Tinder upp. Det är roligt, de två parallella berättelserna klickar bra med varandra och den allmänna känslan efter det att den sista sidan har vänts är behaglighet.

Bild lånad av förlaget.

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...