Möss och människor - John Steinbeck

Det finns vissa böcker som jag känner att jag bör läsa. Inte måste, men bör. Det här var en sådan bok. När den stod framför mig på en bokrea kände jag att, okej då. Varför inte. Den följde med hem och har stått i bokhyllan i två år. När det var dags för utlandssemester så blev det alltså dags. Den följde med, blev läst, lämnades till systeryster som tydligen också kände att den kanske borde läsas.

Nå, nu är den läst. Den är också begrundad och jag vet inte vad jag ska säga. Helst av allt vill jag gå gymnasiet igen och tvingas till att paras ihop med klasskamrater som också både nyfiket och motvilligt har läst samma sak som jag. Jag vill trevande kasta ut några tankar om innehållet, som från början till slut har någonting ödesmättat över sig. Det där "den-här-killen-tycker-jag-inte-om-men-av-någon-anledning-tilltalas-jag-av-honom-i-alla-fall" som lever med en under läsningen är väl värt att utforska och sätta ord på.

Det drabbar mig redan i inledningen, där det beskrivs hur författaren har inspirerats av en dikt där det beskrivs hur en person av misstag, när denne flyttar på hö, eller något liknande, och råkar förstöra ett litet musbo, kommer till insikt om att hur mycket någon än ordnar för sig så kan tillvaron när som helst slås i spillror. Det är varken upplyftande eller särskilt ljust för hur du ser på din tillvaro, medan själva berättelsen ger ett tvärsnitt av några personers liv och leverne under en svunnen tid. Ändå är innehållet lika allmängiltigt och gällande nu som då.

Jag antar att det är bra, men kommer antagligen inte att förstå hur bra förrän jag pratar med någon annan om det.