Jag läste Bengt Ohlssons "Hennes mjukaste röst" och hade höga förväntningar på den. Jag fullkomligt älskade hans "Gregorius" och ville nog i ärlighetens namn ha en lika överväldigande läsupplevelse. Man kan väl utan att överdriva säga att fyverkerierna uteblev, men läsningen är njutbar även den här gången. För mig är det en berättelse som lever kvar lite i bakhuvudet och som sköljer över mig i efterhand.När Bengt Ohlsson skriver blir det nästan plågsamt detaljerat och han låter människorna vara just människor. I det här fallet är det Karen som är svartsjuk, småaktig, tjatig och trött. Hon tänker mindre smickrande tankar om sina barn och har nästan kört ihjäl sig själv i ett infall att förhindra mannen i sitt liv att resa iväg med en annan kvinna.
Men temat jag fastnat för i boken är hur Karen kommer till insikt om att hon hela sitt liv definierat sig själv utifrån andra människor. Man efter man, men även utifrån kvinnliga vänneroch bekanta. Det blir en liten tankeställare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar