Harry överger skolan och ger sig ut i världen för att rädda den, allt enligt uppdrag av den döde Dumbledore. Med sig har han trogna vänner, Ron och Hermione. Halva berättelsen hinner gå och då har de bara hunnit gräla, tälta, separera och återförenas.Dödsätarnas grymhet demonstreras med ingående, men - och vilket trevligt men - gränserna mellan god/ond, svart/vitt, blir mer nyanserat än i de tidigare sex böckerna. Draco Malfoy och hans familj lider och ifrågasätter samtidigt som de fruktar.
Den riktiga urladdningen mellan Harry och Voldemort inträffar inte som väntat, men berättelsen visar att list får och kan gå före makt och bringa den högmodige på fall.
Epilog, typ 20 år senare: Harry och Ginny skickar iväg sina barn samtidigt som Ron och Hermione sina till Hogwarts. Lite löjligt? Inte egentligen. Det var snarare väntat på samma sätt som det var väntat att Snape inte var den kallblodige mördare han från början framstod som.
På samma sätt som en första bok många gånger måste vara prolog för nästkommande, var denna en ganska lång epilog för att knyta ihop en säck som i storlek kan jämföras med den tomten måste ha för att få plats med julklappar till alla världens barn.
Och visst det funkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar