De gömda rummen - Care Santos

Violeta är konstintendent och lämnar sin familj samt en framgångsrik karriär i Chicago för att vara med i Barcelona när en fresk föreställande hennes farmor Teresa ska flyttas. Konstnären är Amadeo Lax och Violeta är hans enda barnbarn. När målningen flyttas för att möjliggöra att huset byggs om till konstmuseum efter Amadeo, uppenbarar sig ett dolt rum, och det de finner där inne blir startskottet för en djupare historia.

Läsaren får i De gömda rummen följa med till Amadeos far och mor i sekelskiftets Barcelona och sedan växlar de olika kapitlen mellan olika perspektiv: Violeta i nutid och den Violeta som gick bort i unga år; Amadeo och hans bror Juan; Amadeos unga fru Teresa; hennes svärmor Maria med det lyckliga och arrangerade äktenskapet; spiritistsällskapet; trohet, otrohet, kärlek och våldsamma gärningar.

Romanen är händelserik, snyggt sammanfogad och skönt icke-tillrättalagd. Vissa mysterier förblir  mysterier, även om huvudpersonen tror sig ha kommit på svaret på gåtan. Okej, jag köper inte att någon återger repliker och meningsutbyten i brevform som det görs i den här boken, men what the håken. Det är ju bra i alla fall.

En välbevarad hemlighet - Kate Morton

Laurel möter sina syskon vid moderns dödsbädd, men några ängsliga ord från Dorothys läppar gör att Laurel kastas tillbaka femtio år i tiden. Det är lillebrodern Geralds tvåårsdag och Laurel ombeds hämta den speciella tårtkniven som traditionellt används vid särskilda tillfällen. Laurel sitter gömd i en trädkoja efter att ha lekt kurragömma med sina småsyskon och njuter av en stunds ensamhet, vilket i sin tur gör att hennes mamma måste hämta kniven.

När familjens hund börjar morra och en mörkklädd man visar sig på gården förstår inte Laurel sin mammas reaktion. Först blir hon livrädd och sedan som paralyserad, men sedan gör hon något som Laurel förskräckt bevittnar. När polisen kommer blir Laurel hörd som vittne och ljuger för sin mammas skull. Familjen talar aldrig om händelsen igen och dessutom vet inte de andra syskonen exakt vad som har hänt.

I En välbevarad hemlighet får läsaren följa med Dorothy som ung kvinna på 1940-talet, mitt under brinnande krig, till Laurels ungdomstid under 1960-talet (där hon mer eller mindre är förutspådd att upprepa sin moders livsval) och slutligen i nutid i 2011:s London.
 
Kate Morton väver skickligt ihop den här berättelsen med snygga övergångar och en lagom dos dramatiska effekter. Boken är klart läsvärd, särskilt när den avnjutes i ett 40-gradigt Desenzano del Garda i en solstol belägen under ett persikoträd. Enda invändningen är omslagen på Mortons böcker. De ser märkligt genreplacerade i någon sorts halvbillig kärleks-mysterie-läsning-för-kvinnor-som-inte-tar-sig-vidare-från-harlequinböckerna när sanningen är att det här är riktigt bra och välskrivet, för att inte tala om att det är en berättelse som bjuder på många överraskningar.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten - Mark Haddon

Christopher tycker inte om gul mat, men egentligen tycker han inte om färgen gult överhuvudtaget. Fem röda bilar som står parkerade i rad innebär att det kommer att bli en jättebra dag medan en eller flera gula bilar kan innebära att det blir en dag i fosterställning och kvidande läten. Christopher är femton år och autistisk, vilket genomsyrar hela berättelsen. Lika ordnat eller lika kaosartat som det är i hans huvud, lika ordnat eller kaosartad blir hans historia.

Boken läsaren håller i handen är resultatet av en av Christophers skoluppgifter och den tar sitt avstamp i en död  hund. Grannarnas jycke ligger mördad (mordvapnet: en högaffel) utanför deras dörr och pojken bestämmer sig för att ta reda på vem den skyldige är. Hans pappa förbjuder honom, men eftersom Christopher är väldigt situationsbetingad hittar han kryphål i förbudet och påbörjar sina efterforskningar. Dessa leder honom in på olika spår som plötsligt avslöjar sådant som pekar mot hans egna föräldrar och eftersom hans mamma har varit död en längre tid gör detta honom mycket förbryllad.

Jag gillar verkligen stilen i den här boken och de autistiska resonemangen blir både humoristiska (speciellt när han själv slår fast att han inte har någon humor) och hjärtknipande (t.ex. när hans pappa så gärna vill ha kroppslig kontakt för att visa sin kärlek, men Christopher vägrar eftersom han tycker att det är obehagligt). De långa naturvetenskapliga och matematiska resonemangen kan man snabbt bläddra förbi och då blir det här oväntat lättsamt och läsvärt.

Nyårskyssen - Nora Roberts

Den sista delen i Roberts trilogi har, namnet till trots, ingenting med nyår att göra. I Nyårskyssen knyts alla lösa trådar ihop, hjälten får sin hjältinna trots att förvecklingar uppstår på vägen och till och med spöket får sin sinnesro till slut. Gott så. Lite avmätt, men med fint driv och oväntat bra språk.

Precis som utlovades i den föregående delen så sparades det mest intressanta paret till sist, med den välorganiserade Hope som möter den närmast primitive Ryder. Det är absolut ingenting nytt, utan snarare tvärt om: det här har jag läst och sett i så många olika variationer att det går hur bra som helst att steka två kilo köttfärs medan man tar sig igenom mellandelen. Men samtidigt det överraskande: att läsa om kvinnor som inte skuldbelägger sig själva eller andra för att de njuter av sex. Det var på tiden, för det är ingen självklarhet. Om det är någonting som petar upp den här bokserien till tre stjärnor av fem så är det väl just en känsla av att det kan få vara sensmoralen. Lättläst och lättglömt, men inte utan värde.

En mördarkatts dagbok - Anne Fine

Jag och sjuåringen höll på att skratta ihjäl oss åt den här boken, En mördarkatts dagbok. Författaren måste vara en sann kattmänniska, eftersom vederbörande har beskrivit en katts kynne så på pricken att man nästan måste gå i roll och låtsas vara en katt, bara för att kunna läsa berättelsen med rätt attityd.

Glöm det där med att katten äter när hon är hungrig. Glöm det där med att katten kommer om du lockar. Glöm det där med att hon nog kommer att rätta sig efter den som bestämmer... för det är Tuffy som bestämmer. Kattvakten, präst till vardags, tror inte bara på Gud utan också på att människan är satt att råda över djuren. Han försöker ge Tuffy mat som inte passar och då äter inte Tuffy. Det som börjar lite trevande utvecklas snart till en maktstrid som, vilket alla djurkännare vet, människan inte kommer att vinna.

Boken är full av tokiga upptåg och bilderna är fantastiska. Bok och bild från förlaget.

Pojkvännen - Nora Roberts

I den andra delen av Värdshustrilogin är det dags för hotellet att slå upp sina portar. Allt arbete som har lagts ner för att färdigställa huset, från fallfärdigt till toppskick, är till ända och hela bygden är nyfiken på hur det kommer att se ut.

I centrum står Avery och Owen, goda vänner som faktiskt förlovade sig redan som femåringar. Det som började som ett skämt med en plastring från en tuggummiautomat slutar här med vuxenversionen av samhörigheten.

Samtidigt presenteras premissen mer och mer för de två återstående singlarna, Ryder och Hope. De känns mest intressanta och det är väl därför läsaren får vänta med att ta del av den upplösningen.

Jag läser i Litteraturmagazinet att Nora Roberts själv bor i Maryland och att hon själv har restaurerat ett fallfärdigt hus som nu drivs som värdshus. Hon måste ju låna från både sitt eget och andras liv om hon ska kunna skriva i den här takten och hålla liv i någon sorts berättelse. Som sagt, jag tycker att det fungerar.

Värdshuset - Nora Roberts

Boken följde med hem från bokrean i februari och innehåller faktiskt alla tre delar av Värdshustrilogin. Den första delen, Värdshuset, anger allt läsaren behöver veta för att följa med i Nora Roberts klassiska berättarstil. I centrum står tre bröder, alla handlingskraftiga och med olika områden för sin expertis. I den första delen är det Beckett, snickare och handyman, som arbetar för mycket och sover för lite i sin strävan att öppna ett bed and breakfast tillsammans med brorsorna Owen och Ryder.

Här arbetar alltså Beckett med att färdigställa allt inför öppnandet av hotellet. Samtidigt stöter han ihop med Clare, änka och mor till tre grabbar som gör att hon har fullt upp. Han dras, mycket frivilligt, in i hennes liv och faller inte bara för henne, utan för hela hennes livssituation. På samma gång som deras vänskap övergår till någonting mer presenteras Avery och Hope, Clares vänner som också är viktiga i hennes liv. I och med att det finns två bröder till i familjen Montgomery, förstår läsaren snabbt att det är meningen att de två bröderna är ämnade för var sin av Clares vänner. Jag har ingenting emot det. Jag förstår också snabbt vem som kommer att få vem och tjusningen ligger mer i att se på vilket sätt de kommer att få varandra. Det är som en formel. Abra kadabra. Skönt att veta att det kommer att sluta lyckligt och skönt att få skratta, lite överraskat emellanåt, när det händer.

Det är amerikanskt, romantiskt, lite fräckt men samtidigt överraskande välskrivet. Nora Roberts prånglar ur sig böcker i snabbare takt än Spinning Jenny, men berättelserna fungerar. Som vanligt finns det en liten touch av övernaturlighet, här i form av en kvinna och doften av kaprifol, och den detaljen verkar löpa som en röd tråd genom berättandet. Kvinnan, som kallas Elizabeth eftersom hon uppehåller sig i ett av hotellrummen som är uppkallade efter hjältinnan i Austens Stolthet och fördom, har en förmåga att leda karaktärerna vidare från de personliga trösklar som sätter käppar i hjulet för deras kärleksliv.

Jag kan inte låta bli att tycka om det här, även om jag vet att det är lite banalt. Det är väl min guilty pleasure, antar jag, men hey. Jag har precis fyllt 37, så jag bryr mig inte. Jag gillar det, jag njuter av läsningen och jag kastar mig gärna över nästa del, även den snart utläst.