Den odödliga Henrietta Lacks - Rebecca Skloot

Vi valde den här boken att läsa i vår bokklubb, eftersom vårt eminenta bibliotek har börjat erbjuda bokcirkelkassar: de har vissa utvalda titlar i uppsättning om tio exemplar. Åtta pocket och två inlästa tror jag att det är. Det är en lysande idé och när vi så skulle välja bok fastnade vi för den här, trots att det i vår bokklubb finns ett inbyggt motstånd mot att läsa verklighetsbaserade böcker och böcker om cancer.

Det här är boken om Henrietta Lacks, en fattig kvinna som i början av 1950-talet drabbas av livmoderhalscancer. Hon är knappt läs- och skrivkunnig och går med på att läkarna på sjukhuset ska få ta prover för att studera hennes celler. Det som blir unikt med Henrietta Lacks celler, eller HeLa-cellerna som de senare kommer att kallas, är att de är de första att överleva och dessutom fortsätta dela sig. De används än i dag och forskare gör en uppskattning om att HeLa-cellerna i dag väger flera ton om de skulle läggas ihop. Kvinnan varifrån cellerna härstammar har varit död i över 60 år, men hennes celldelning fortsätter.

Det här är så mycket mer än en berättelse om den här kvinnans levnadsöde. Boken beskriver hennes efterlevande på ett mycket gripande sätt. Deras funderingar och reaktioner över att HeLa-cellerna har legat till grund för polioforskning, att cellerna har följt med upp till månen, att de har gett upphov till tre nobelpris.

Det är också en skildring av hur olika svarta och vita människor behandlades - och fortfarande behandlas olika. När Henrietta Lacks läggs in på sjukhus är det ett faktum att svarta kvinnor får mindre dos smärtstillande, läggs in i ett senare skede och att dödligheten är betydligt högre än för vita kvinnor.

Samtidigt är det också en ingående, och faktiskt en mycket pedagogisk, beskrivning av celldelning, av cellers essens och om detta har jag väldigt lite förkunskap. Jag lyckades hänga med rätt bra ändå och dessutom fick jag tillfälle att intervjua favoritbiologen på min arbetsplats. Han har fått lära sig att kvinnan bakom cellerna hette Helen Lane, men det beskrivs i boken varför det namnet har spritts som en del i att försöka skydda Lacks familj från offentligheten.

Det är krävande att läsa en journalistisk bok, speciellt när den är så här faktaspäckad, men jag tycker att den var välskriven och mycket intressant, inte minst ur etisk synpunkt. Titeln, Den odödliga Henrietta Lacks, är verkligen rättvisande. 

Magikerna - Lev Grossman

Läser man fliktexterna med uttalanden om boken Magikerna är det idel ädel hyllningar till författaren Lev Grossman. Det kanske mest elokventa uttrycks av George R.R. Martin, författaren bakom Game of Thrones, som säger "Magikerna förhåller sig till Harry Potter som ett glas irländsk whisky förhåller sig till en kopp svagt te." Det är lätt att lägga ribban högt på läsningen en sådan gång. Jag lade också ribban högt och efter ca 100 sidor konstaterar jag, inte utan förvåning, att det här inte alls kommer att bli vad jag förväntade mig. Huvudpersonen Quentin har på dessa tresiffriga sidor hunnit gå ut sitt tredje år på trollkarlsskolan Brakebills och han har hunnit bli del av en liten, sammansvetsad grupp som kommer att bli hans mer eller mindre nära vänner.

Det som fångar mig med den här romanen är hur allt det magiska får beskrivas utifrån ytterst realistiska reflektioner. Det här är inte likt någon fantasy jag har läst tidigare, för här presenteras feodal medeltid, politisk ekonomi och central regeringsmakt samtidigt som trollformler mer är matematisk precisionstillämpning.

 

Quentin är en intressant figur och han är verkligen den som man ska identifiera sig med. Han går i skolan och är kär i en tjej som inte är kär i honom. Han ser med fasa på vuxenlivet som en enda lång räcka plikter som kommer att utmynna i aktiviteterna att äta, jobba, sova, dö. Hans verklighetsflykt består i att läsa fantasyböcker och drömma sig bort med tankar om hur det vore att få uppleva dessa fantastiska äventyr i verkligheten.

 

Nå, men när det då visar sig att han får just den chansen? Han blir upptäckt som en stor talang och får chansen att utveckla sina magiska förmågor. Sedan blir han trött på det också. Magiskolningen visade sig vara ännu mer pluggande. Lärarna, hur excentriska de än verkar vara, ställer krav och visar sin besvikelse om han inte presterar sitt yttersta. Frälsningen låg alltså inte i upptäckten att det fanns en annan verklighet.

 

Händelseutvecklingen tar Quentin in på sådant som är typiskt för en ung vuxen. Skolning, sex, droger, alkohol och kärlek. Läsningen bjuder inte på en lugn stund, men ibland tänker jag att jag måste ha missat någonting. Vissa händelser rusar förbi och andra, t.ex. sittningar med klasskamrater i det nästan klubblika huset, kan beskrivas i detalj sida upp och sida ner.

 

Anspelningarna på andra litterära verk inom samma genre är glasklara och författaren gör inte ens några försök att dölja det. Med blinkning åt Harry Potter talas det om tidsvändare och att skicka ugglor med meddelanden. När Quentin försöker ta sig in i klubblokalen, vilket är en sorts initieringsrit, frågar han torrt sin vän Alice vad vän heter på alviska och anspelar på den klassiska scenen när Ringens brödraskap ska ta sig in till Morias gruvor. Världen Fillory, som är landet där Quentins favoritböcker utspelar sig, påminner mycket om Narnia och när han faktiskt får möjlighet att resa dit tillsammans med de andra utbrister en kamrat ironiskt: "Vi är definitivt inte i Kansas längre", så Trollkarlen från Oz representeras den också. Ibland kommer författaren nästan billigt undan när han t.ex. förklarar boendet i Fillory som att den är gjord i Hobbitstil, med utgrävda håligheter i marken. Utan att utveckla beskrivningarna närmare lämnas läsaren med just den bilden på näthinnan. Andra händelser beskrivs som Scooby Doo-knasigt medan figurer beskrivs som Alice i Underlandetvarelser.

 

Förväntningarna på boken var alltså höga och jag roas kungligt, eller dronnligt, åt hur blasé Quentin känns. Det finns vissa likheter mellan den unge slyngeln och vissa tonåringar jag träffar. Oavsett vad som inträffar dröjer det inte lång tid innan man förväntar sig mer. Samtidigt tänker jag att den här berättelsen går mig förbi utan att jag riktigt älskar någon av karaktärerna. Det blir lite anonymt. Det kan ju också vara så, som det ofta är efter läsningen av första boken av tre, att detta var prologen. Nu har berättelsen presenterats, premissen är beskriven och förutsättnignarna är gjutna. Jag undrar bara, utifrån George R.R. Martins ord, var whiskyn är.

 

Bok och bild från förlaget.

Femtio nyanser, del 2 och 3, av E. L. James

Jag läste ut del två och tre också. Lite på rekordtid skulle man kunna säga. Det var inte så svårt, eftersom jag hoppade över det mesta av det saftiga sexet. Det blev inte så mycket över, kan man säga.

Del två, Femtio nyanser av mörker, är nog den mest intressanta av de tre delarna, eftersom man här får se en rätt ful sida av den kontrollerande Christian. Anastasia Steele får mer skinn på näsan och vore det inte för de ständiga kommentarerna om "my inner godess" samt andningsövningarna varvade med "oh, fuck he's mad!" och "Holy shit!" så hade den varit nästan läsbar. Jag kan ju inte avslöja vare sig händelseutveckling eller slutet, för då riskerar jag väl att bli bränd på bål och friterad i olja (inte nödvändigtvis i den ordningen) men jag tror att jag måste boka en bokkväll med några jag känner för att diskutera det här.

Fifty shades of Grey, av E. L. James

Det verkar vara populärt att hata Fifty Shades-böckerna. De som inte hatar boken älskar den. Eller? Det är inte helt självklart att säga att man älskar en sådan här bok och med "sådan här" menar jag en erotikklassad kioskroman med SM(och några fler förkortningar som jag inte kommer ihåg just nu)-inslag.

Smaken är som baken, skriver en vän på FB när vi talar om boken. Samma vän, för övrigt, som har sett till att boken hamnade hos mig. Jag har hört så mycket om den att jag till slut bestämde mig för att läsa den. Jo, smaken är som baken. Som baken Christian Grey vill smiska. Den är delad och tack och lov för det.

Det här är inte bra. Jag visste inte vad jag skulle skriva om Fifty shades, så jag googlade. Det visade sig att SvD:s recensent redan hade skrivit allt som behöver skrivas om den. Läs här! Jag har egentligen ingenting mer att tillägga.

Jag varken älskar eller hatar den här boken. Om läsarna söker sig till den för att bli matad med sexskildringar undrar jag om det inte finns en massa noveller och romaner alldeles gratis på nätet - av ungefär samma kvalitet. DN drar sitt kulturella strå till stacken och försöker förklara intresset med en hänvisning till folksagorna, men om jag ska vara ärlig tror jag inte att de stora massorna tänker på folksagor alls när de läser det här, även om temat känns igen. Det finns nämligen ingen handling. Det lilla som skrivs mellan samlagen är bara transportsträckor fram till nästa samlag, nästa ställning, nästa grej som ska prövas på. Däremot är väl denna bok en fantastisk möjlighet för läsare att, ganska rumsrent, ta hem lite porr utan att någon bakom en disk höjer allt för dömande på ögonbrynen.

Anastasia, denna oskuldsfulla skönhet, som i sin ungdoms knoppning nu hamnar i bestens sexkammargemak, är fruktansvärt ointressant som person då hon i alla avseenden saknar både karaktär och personlighet. Som hon suckar och flämtar och drar efter andan skulle det inte förvåna mig om hon lider av svår astma. Hon känns inte tidsenlig över huvud taget och då avses inte andningsbesvären.

Och Grey. Jag fattar. Med superkropp och fruktansvärd barndom måste han räddas, detta självupptagna, kontrollerande och svartsjuka monster: Odjuret, Fantomen på Operan, vadhanänskaföreställa. Det finns ingenting som förklarar varför hon faller för den här mannen.

Filmas ska det också och trailern ligger redan ute. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker bara att det ser sorgligt ut. Jag menar, det finns duschkrämsreklam som är sexigare än det här. Nu kanske en uttolkare av text sitter och rynkar på pannan åt hur tydligt det ändå blev att jag mer avskyr den här boken än älskar den. Ja, det är väl just så. Hit me!

En sekund i taget, Sofia Nordin

Det börjar med att Hedwig springer. Hon springer utan att ta någonting med sig, varken vatten eller ägodelar. Hon vill bara komma bort från lägenheten som luktar död. Hennes mamma, pappa och lillebror har dött i en feber som en dag drabbar Sverige. Hedwig är övertygad om att hon är ensam kvar i världen, eftersom allt bara har stannat av. Ingen syns till och de döda ligger i drivor i sina bilar, på gatan, i sina hus, i joggingspåret och på lekparkerna.

Det här är någonting så ovanligt som en svensk dystopi. Man får ingenting veta om vad som ligger bakom den plötsliga febern. Hedwig är bara 13 år och hennes reflektioner kring händelserna är gjorda utifrån hennes ålder. Det viktiga blir de basala behoven; som mat, dryck, att hålla sig varm och någonting så ovanligt som att planera för sin överlevnad inte bara ett, utan två år fram i tiden. Mitt i allt detta får hon sin första mens, vilket hon tycker är ironiskt. Mens får man ju för att man en dag ska kunna föda barn, men hur ska det gå till om det inte ens finns någon att skaffa barn med. Hon har ju inte ens haft en kille.

En stor behållning med den här boken är just hur Hedwigs kamp på liv och död i en värld som ödelagts också kantas av vanliga tonårsproblem som att hantera sin menstruation samt tanken på att dö okysst. Kontentan är att hon får ta just en sekund i taget, precis som titeln antyder, och som i en klassisk dystopisk anda lämnas läsaren i stor ovisshet om framtiden, men där jag, precis som Hedwig ändå måste våga tro på framtiden.

Bok och bild från förlaget.

Gilla hata horan, av Johanna Nilsson

En bok kan knappast komma mer passande eller rätt i tiden som Johanna Nilssons Gilla "Hata horan". I efterordet berättar Johanna Nilsson att hon, precis när hon har avslutat den här romanen, får höra att det skapats en Facebookgrupp som heter just Hata horan. Hon avslutar romanen med uppmaningen att peppra kommentarsfält och chattar med snällhet. "Du vågar väl?".

För bara en månad sedan blev det upplopp i Göteborg efter en Instagram-händelse där unga tjejer hade hängt ut varandra som horor och slampor. Den saken är ännu inte utredd. Bara i veckan har kolumnister, programledare, politiker, skribenter och redaktörer gått ut med exempel på näthat som drabbat dem och gemensamt för alla kvinnor är de sexuella anspelningarna där den universella lösningen verkar vara att ge alla kvinnor mera kuk. Med mera kuk skulle världen vara lugnare. Med mera kuk skulle kvinnorna lyckas koncentrera sig på rätt sak.

Därför är den här romanen viktig: den visar på maktspel, inte bara mellan vuxna, utan i allra högsta grad mellan ungdomar. Den visar på hur snabbt opinionen kan ändra sig. Den som är vördad en dag blir pissad på nästa dag. Romanen visar också hur den tuffaste tuffa egentligen är den mjukaste mjuka och, kanske viktigast av allt, att det nästan alltid finns en förklaring till varför en person ger sig på andra. Det är ingen ursäkt, men en tänkbar förklaring.

I Johanna Nilssons roman får man följa Jonna; hon är varken poppis eller mobboffer, mycket tack vare att hon är rätt okej i sport. Gloria; som bloggare är hon ett lätt offer för anonyma näthatare efter en luciafest som går alldeles fel. Robin; halvguden som har världen, i alla fall gymnasiet, i sin hand och kan styra de lättledda dit han vill.

När maktbalansen skiftas efter det att någon bestämmer sig för att ge igen på Robin på samma sätt som han har utsatt andra för lidande, då rasar hela omgivningen, för både barn och vuxna.

Romanen Gilla "Hata horan" har kommit till i ett samarbete mellan Johanna Nilsson, Pocketförlaget och Friends (där du också kan ladda ner en handledning). För varje såld bok går dessutom 2 kr till Friends.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, av Göran Rosenberg

Jag tyckte först att den var svår, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Göran Rosenbergs bok kändes mer som en dokumentation än en berättelse. Det blev lite omständligt med långa omskrivningar där han bland annat omnämner fadern som "mannen som snart skulle bli min far" och modern "kvinnan som senare skulle bli min mor". Sedan biter sig boken fast och jag kunde inte sluta läsa.

Göran Rosenberg berättar om sina föräldrar, fadern Dawid och modern Hala, och deras väg in i Auschwitz samt vägen därifrån. Han reser själv runt i deras fotspår för att stanna till på de platser som varit aktuella under den helvetiska period som närapå förintade Europas judar under Andra Världskriget.

Varje väg in i Auschwitz är ett helvete på samma sätt som vägen därifrån är ett mirakel. Göran Rosenberg växlar mellan att berätta om första tiden i Sverige: tiden när de överlevande skickade brev för att få höra någon nyhet om vänner, släkt och bekanta som kanske också har överlevt, till att berätta om fakta, siffror och hållplatser i den utrotningsplan som nästan fullständigt genomfördes.

Utan uppehållstillstånd ska de vilsna och trasiga själarna överleva i ett nytt land, skaffa jobb, bostad, skapa en fristad för en spirande familj samtidigt som minnena från övergreppen anfaller när de minst anar det. För en del inträffar krisen först i livets slutskede, när livet i övrigt har stannat av så mycket att minnena till slut kommer i kapp. Andra kan inte värja sig alls och blir "sinnessjuka" som det kallas. Göran Rosenbergs pappa är en av de sistnämnda och det känns mycket intimt och detaljerat när faderns mörka tankar presenteras i direkt tilltal till ett du som man förstår sedan länge är borta.

Rosenberg beskriver ett svenskt 40- och 50-tal, vilka jag upptäcker att jag kan mycket lite om. Sinnesstämningen, människosynen, framtidstron och kanske övertron på det egna landet. Synen på judar, tattare, fabriksarbetare och bråkstakar. Jag har i min enfald trott att Sverige var en frihamn, en fristad som erbjöd trygghet och existentiell självklarhet som behövdes. Jag häpnar över efterkrigstidens inställning och de idéer om ras, landsmän och ursprung som tycktes självklara. Det är svårt att förstå att detta bara ligger 60 år tillbaka i tiden. För bl.a. judarna tog inte förnedringen slut i och med Hitler och Nazitysklands fall, utan efterspelet visade stor misstro mot en redan utsatt folkgrupp och uppdelningen "vi" och "de andra" var i allra högsta grad levande.

"Om detta må ni berätta" hette en bok som gavs ut av Forum för levande historia och jag minns att jag genast ville äga ett eget exemplar. Sådana här berättelser har en speciell plats i mitt hjärta och jag förstår egentligen inte varför. Kanske är det fasan över hur ond människan kan vara. Förskräckelsen över hur hon inte bara enskilt, utan i grupp, kan ingå i ett kollektiv utan att ingripa. Samtidigt kommer även vändningen just där - för samtidigt uttrycks en ofattbar godhet och ett mod i de berättelser som vittnar om de människor, som genom att riskera både sina egna och familjens liv, stod upp mot det onda. De som gömde de utsatta, som gav dem ett alternativ, som såg och ingrep.

Det här är en oerhört viktig bok, eftersom alla vittnesmål är av största betydelse. För att inte glömma. För att inte låta det hända igen, oavsett vilken folkgrupp som är utsatt.