söndag 3 september 2017

En droppe midnatt - Jason Timbuktu Diakité

Här sitter jag uppe i Norrbotten, blek, brunhårig och blåögd. De värsta glåporden jag har fått kastade efter mig har med mitt kön att göra. De värsta maktstrukturerna utgår från att jag är lilla gumman, inte vet bättre eller att jag är svag. Nåja, jag har plockat ner en och annan herre, dessutom i alla åldrar, samtidigt som jag är väl medveten om att problemet är långt ifrån löst. I Jason Timbuktu Diakités berättelse handlar det om så mycket mer: här beskrivs hur han varken är mörk eller ljus, varken svensk eller amerikan. Identitetssökandet börjar hos föräldrarna som genast ifrågasätter vad han nu ska göra och skriva om. Det finns en ovilja att börja nysta i rötterna, men behovet är starkt och han ger sig inte.

Den här boken blir en resa från slaveriet i USA, från 1900-talets Harlem, från lägenheter i Lund till folkhemstanken i Sverige. Diakités resa från liten grabb ges större utrymme än målet, där framgångarna som en av Sveriges mest hyllade rapartister hamnar i bakgrunden. Jag njuter under hela läsningen! Jag har både lyssnat och läst den här boken och med Diakité själv som uppläsare blir det här som ett enda långt, njutningsfullt sommarprat. Själva uppläsningen är njutningsfull. Innehållet är skrämmande.

Rasismen, både den förut lagstadgat segregerade och vardagsrasismen, målas upp, först med breda penseldrag och sedan med små, små detaljer. Glåporden i skolan, påpekningar från människor i den egna släkten, ständiga frågor varifrån han kommer och sedan beskrivningar av slaveriet - allt handlar om vilken kraft den vite mannen har lagt i det "svarta" blodet. Benämningarna som fanns från slavägarna som betecknade hur svart du var, från halv till en trettioandradel, känns idag både barock och fruktansvärd. Men det är samtidigt inte något som vi kan avskriva som en mörk del av människans historia, utan samma rastänk förekommer fortfarande.

Jag ler när det skrivs om varningsskyltarna i ett vintervitt Stockholm. "Rasrisk" kommer i den här boken att betyda så mycket mer. I en värld där Jason Diakité är varken eller, men där han vill vara både ock, krävs också att världen måste kunna förändras. Det är lika obegripligt för mig som för författaren att någon som redan tillhör samhällets minsta, är redo att rösta på Trump. Berättelsen om de guidade turerna på de stora herrgårdarna i Södern, där besökarna får veta hur det var att bo som slavägarna utan att det berättas något om hur det var att bo där som slav, är hemsk! Ett enda resmål erbjuder guidning utifrån ett slavperspektiv.

En droppe midnatt är både poetisk och en brännande samhälsskildring på en och samma gång och blev oväntat en av det här årets stora läsupplevelser. Läs den!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Inga kommentarer:

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...