lördag 30 december 2017

Att falla - Jane Green

Om du älskade den här boken bör du inte läsa mitt utlåtande, för det här är det sämsta jag har läst på år och dag.

Först störde jag mig på att det saknades så många bokstäver i texten, men sedan handlade det mer om att försöka att inte störa ihjäl sig på huvudkaraktärerna. Kära värld: människorna i boken ska föreställa vara 35+ samtidigt som de har känsloliv som inte har passerat 14-årsåldern.

Emma flyttar alltså in i huset bredvid Dominic och han har sexåriga sonen Jesse. Huset ser fruktansvärt ut och hon tänker fixa upp det utan att Dominic, som hyr ut det åt henne, ska ta illa vid sig. Okej, så långt är jag med. Bara några sidor in i boken slås det fast gång efter annan att alla tycker att de ska bli ihop och gång efter annan skrattar bara Emma och talar om hur olika de är. Hur då, undrar jag? Emma säger det så många gånger, att de i stort sett kommer från olika världar, och jag förstår inte.

Emma är utseendefixerad, självmedveten, svartsjuk och har ingen aning om hur barn vare sig utvecklas eller fungerar - så hon köper lille Jesses kärlek och gillande, trots att författaren i nästa mening försöker krångla sig ur just det genom att säga att hon inte har gjort det. Dominic är pappa åt Jesse och har ingen större koll på barn eller uppfostran själv heller, utan gör mest high-fives med honom innan han går till jobbet som bartender eller snickare (!). Allvarligt: hennes planer på att bli egenföretagare inom inredningsbranschen kan jag köpa, för det ligger väl i tiden, men förväntas jag gå på att andra som besöker hennes hem flämtar av beundran när hon har klistrat upp en plastfilm i marmorimitation? Föräldrarna till både Emma och Dominic är för märkliga och inte en enda person i hela boken utvecklas - förutom katten då kanske.

Inga kommentarer:

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...