Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré - Mamen Sánchez

Det här kommer att vara den här sommarens bästa boktitel, av alla böcker jag kommer att läsa. Den väcker läslust, eller hur? Det finns annat som kommer att få dig att vilja läsa den här boken också, för det är fint, tokigt, hjärtknipande, sorgligt och slutar ofattbart lyckligt.

Början är däremot inte lika lycklig! Cecilias man lämnar henne för en annan kvinna. Modern försöker ge henne välmenta råd om hur äktenskapet hade kunnat räddas, men det är tvivelsutan för sent. Livets olika turer för henne från arbetet som advokat till den plötsliga kallelsen att öppna ett pensionat i det hus som hennes morföräldrar lämnade åt henne strax innan sin död.

Sagt och gjort beger hon sig ut till huset som ligger ute vid universitetet i Manzanares, vilket också passar eftersom hon tänker sig att tacknämliga hyresgäster kan vara skötsamma unga kvinnor. Huset är nedgånget och i stort behov av renovering. Den kantige och burduse - för att inte säga halte - byggmästaren Andrés Leal tar motvilligt på sig renoveringsarbetet, men strax därefter uppenbarar sig den illegala flyktingen Justice, hushållerskan Azucena och de inneboende, tre unga kvinnor som bara kan innebära problem.

I och med detta presenteras också levnadsreglerna, en efter en: förbjudet att sörja av förnuftsvidriga skäl, förbjudet att visa medkänsla med någon som inte begär det, förbjudet att inhysa blottställda varelser i pensionatets skjul osv., men till syvende och sist: förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré. Varje regel följs av att någon mer eller mindre bryter mot dem.

Det här är fräckt, roligt och kanske alldeles för tillrättalagt, men det är samtidigt också som en saga. Jag tycker mycket, mycket om den här lilla spanska romanen.

Bild lånad från förlaget.
Läst på Storytel.