Staden utan tid - Enrique Mortiel

Om det är segrarna som skriver historien, var det då Gud eller Djävulen som vann? I romanen Staden utan tid kommer många olika tankar fram, filosofiskt framställda genom samtal mellan olika personer. Där finns Marta Vives med en ovanlig vurm för historia och släktskap. Där finns advokaten som hon arbetar för och som har fått ett ovanligt uppdrag gällande en man som dött under mystiska omständigheter. Där finns Fader Olivade som är så lärd att till och med påven frågar honom om råd ibland. Slutligen finns det en juvelerare, som har samma intressen som Marta, men med vitt skilda uppfattningar.

I skuggorna finns också en man som inte åldras. En man vars ansikte dyker upp på olika ställen, vid olika tidpunkter, men som fortfarande inte åldras. När Marta kommer i hans väg får hon sitt livs historielektion, inte bara om Barcelona, utan om kampen mellan gott och ont som den såg ut för årtusenden sedan.

Den här boken kan på sätt och vis liknas vid "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" genom det att mannen som inte åldras är med vid de olika historiska händelser som ägt rum i staden, alltifrån Tragiska veckan till de olika krig och belägringar som drabbat den, men också mötet med Gaudí och Picasso. Det humoristiska som Hundraåringen bjuder på finns dock inte med här, utan är en renodlad roman med intresse för det diaboliska och det historiska. De filosofiska resonemangen blev tidvis lite för långa och även om jag inte betvivlar att författaren är påläst tycker jag resonemangen om religionerna är lite för enkelspåriga för att vara övertygande. Gillar man Barcelona är den här boken intressant ut flera perspektiv.

Bild lånad av förlaget.