Var det här farväl? Utan att berätta för mycket så står det i
romanens början snart klart att Bosch börjar närma sig pensionsåldern och sin sista tid ska han utreda kalla fall samtidigt som han har en färsk utredare vid sin sida. Bosch blir ihopparad med Lucky Lucy, en skarpsinnig och driven kvinna som har sin egen ryggsäck med erfarenheter som gör att hon vill kämpa för det goda i världen. Fallet de blir tilldelade, ett mord på en musiker, visar sig snart ha kontaktpunkter med två andra händelser: en brand där nio personer, varav många av dem barn, samt ett bankrån i samma område. Spåren leder dem, som vanligt, till samhällets toppskikt i maktens korridorer. I samband med detta nämns också den cyniska inställningen som polisledningen verkar ha, att om det finns möjlighet att göra sig av med vissa utredare innan de börjar plocka ut sin pension så tar man gärna det och det bådar inte gott för Bosch.
Som vanligt tycker jag att det är välskrivet. Connelly presenterar i
Det brinnande rummet ett yrke som vi mest känner till från den uppsjö av kriminalserier som visas på tv, men med den skillnaden att det aldrig finns ett entydigt svar på någon händelse. Det finns alltid lösa trådar som man inte kan, hur gärna man än vill, knyta ihop. Den som är skyldig går inte alltid att häkta och den som varit offer får inte alltid upprättelse. Vi känner igen formeln, men det jag tycker bäst om är att berättandet inte känns gammalt trots att Bosch börjar vara trött.
Var det då
farväl? Det är inte säkert. Bosch verkar vara svår att göra sig av med, så man kan väl alltid hoppas, men dottern Maddie verkar vara på god väg att följa i sin fars fotspår. Med hennes inträde i lagens tjänst finns det säkert många
historier kvar att berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar