Jag heter inte Miriam - Majgull Axelsson

En kvinna uppvaktas på sin 85-årsdag och läser kortet som är fäst vid paketet. "Grattis på födelsedagen Miriam" står det. När hon öppnar munnen och talar till sin son, svärdotter och dotterdotter är det inte ett tack som yttras, utan: - Jag heter inte Miriam.

Dramaturgiskt skulle jag vilja påstå att det inte kan bli mycket bättre. Jag vill genast läsa resten och jag får ståpäls på armarna när jag tänker på hur mycket just den repliken peppade mig att läsa resten av boken.

Boken är fantastisk. Brännande aktuell, plågsamt påträngande, hudnära med starka och ingående beskrivningar och mycket, mycket välskriven. Jag vill bre på lite extra, eftersom jag sedan måste erkänna att de sista trettio sidorna inte riktigt håller samma klass som resten av boken. Det är något med, ja, dramaturgin igen, som inte gör't för mig. Sista meningen är lysande och helhetsintrycket höjs igen. Lite berg-och-dalbana med andra ord, men allt som allt en av årets absoluta läshöjdare.

Det Miriam har förtryckt under hela sitt vuxna liv är vem hon verkligen är och på många sätt är det detta som har gjort att hon alls har överlevt. En gång för nästan sjuttio år sedan var hon en annan. Då hade hon en pappa och en lillebror. Hon hade ett hem. Och ett annat namn. Malika. Detta får läsaren besöka genom Miriams återblickar som ofta avbryts av henne själv där hon manar sig själv att inte tänka och att inte minnas. När barnbarnet Camilla frågar henne om varför hon sa att hon inte heter Miriam är det som om hon inte kan hålla orden inne längre. Det som berättas är ohyggligt och absolut vedervärdigt. 

Tanken och känslan som ligger kvar som en klump i magen på mig under tiden och efter att jag har läst den här boken är att även om förhållandena inte är lika vidriga i dag så finns samma samhällsströmningar och politiska krafter närvarande. När Miriam var Malika beskrivs vardagen som den kunde se ut för en rom. När Miriam, tio år efter kristallnatten, befinner sig i Jönköping hamnar hon mitt uppe i det som senare kallas tattarkravallerna. Jönköpingsbor gav sig ut på stan och misshandlade och drev ut romer och Miriam försöker återigen dölja sitt ursprung och förtränga allt hon varit med om. Romernas situation i Sverige har varit minst sagt aktuella bara de senaste åren med avslöjanden om registrering och särbehandling icke att förglömma. 

Jag heter inte Miriam är aktuell som vår bokklubbsbok, men också ständigt aktuell som berättelse om en människa som tillhör ett folk som också måste behandlas som människor.