Lika ambivalent som Anja är, blir jag också, när det gäller den storvuxne psykopa... förlåt, psykologen. Tycker jag om Sebastian? Nej. Absolut inte. Eller, ibland. I den här boken, Den stumma flickan, visar han på många sätt både sina bästa och sina sämsta sidor. De bästa kommer fram när han hittar en liten flicka som har varit vittne till de brutala morden. Hon har slutat prata, men han visar oändligt tålamod och hon knyter an till honom, vilket gör att han känner en ömhet som han inte har känt sedan hans egen dotter förolyckades i tsunamin. De sämsta sidorna kommer fram när han är uttråkad. Han kan tänka sig att antingen ligga med förundersökningsledaren eller att ha det svåra men nödvändiga samtalet med Torkel om kollegan Ursula som blev skjuten hemma hos Sebastian.
Billy visar stort intresse för Sebastians och Anjas relation. Han misstänker att Sebastian är hennes far. Torkel vet redan om det. Anja vet inget och har slutat prata med sin mamma Anna, eftersom modern inte vill tala om sanningen för henne.
Själva mordutredningen är beskriven med finess och det är en bra deckarhistoria. Lite bättre än genomsnittet, men ändå rätt ordinär. Det finns en spänningsstegring och precis när man andas ut kommer det en liten vändning till. Det är bra, men det blir inte kaninpuls.
Kaninpuls blir det däremot riktigt i slutet. Jag kan naturligtvis inte berätta vad som händer, men det är totalt oväntat, oerhört obehagligt och samtidigt så logiskt. Hur hanterar vi trauman? Det är inte bara den lilla stumma flickan som speglar hur kroppen och psyket reagerar efter att ha utsatts för fruktansvärda dåd.
Läs den. Den finns att köpa här och här, bl.a.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar