Den här romanen handlar om Malena som flyr staden för att bo i ett torp på landet. Hon hyr huset av en brokig familj som till en början låter henne hålla sig på sin kant. Det är amerikanskfödde Nathan, hans hustru Pia, deras son Lukas, fosterdottern Alva samt två ensamkommande flyktingbarn Adnan och Mortaza. Hemma i staden finns vännerna, framför allt barndomsvännen Clara, som oroar sig för henne. Malenas sätt att dra sig undan, att laborera med sin medicinering och att välja att stänga av sin mobiltelefon är ett känt mönster som är och har varit destruktivt. Själv tycker hon att tiden i torpet kommer att vara bra för henne och önskar att alla ska lämna henne i fred. Samtidigt är det som om själva naturen motarbetar henne, för hon blir plötsligt attackerad av störtdykande fåglar, av fladdermöss som gör ljud i huset och av ormar som slingrar sig fram på promenadstigarna. Idyllen störs ständigt av djur som försöker skrämma bort henne.
Första mötet med Nathan beskrivs som ett ytterst ordinärt möte. Sara Kadefors tar sig till och med tid att förklara att det inte var blickar som låstes i varandras och inte var det några särskilda pulsar som började bulta heller. Det smyger sig på. Malena blir uppbjuden på middag hos familjen och tycker om dem alla. Hon dricker kaffe med Nathan när han kommer förbi. De går på någon promenad. När Mortaza rymmer efter att ha fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd blommar kärleken mellan Malena och Nathan ut, nästan som en konsekvens av krisen.
Det mest rörande i boken blir för mig när Malena tillbringar tid med de ensamkommande pojkarna och läser med dem för att de ska lära sig språket bättre. De pratar om vad de gör ibland, alltid och aldrig. Vad de gör ibland? Gråter. Vad de alltid gör? Tänker. Vad de aldrig gör? Skrattar.
Det jag saknar i boken är någon sorts utförlighet, tror jag. Den hade kunnat vara hundra sidor längre så att jag som läsare får veta vad det är som händer. Eller så är Malena precis så fragmentarisk som person som hon upplevs när jag har läst klart. Plötsligt har det gått ett par år. Och ett till.
Mitt i allt detta skärskådas dock kärleken och det är en fascinerande fundering som avhandlas. Malena tittar på Nathan och Pia och betraktar det som äkta kärlek, nästan för perfekt för att uthärda. Väninnan Clara är ihop med Mattias och de älskar inte varandra, men de tycker om varandra. Det kan räcka samtidigt som man måste få tycka att det är tillåtet att kräva mera utan att vara självisk. Malena måste lära sig leva med Nathan utan att leva med honom. Hennes sköra uppenbarelse har ett inre som uppför sig lite som ett jojo. Krisen ligger hela tiden och hotar, men någon annans kris kan få henne att bli handlingskraftig. Det blir realistiskt och ganska romantiskt i en skön blandning.
Efter att ha läst Hon som älskade honom vet jag inte vad jag ska säga. Läsvärd, absolut. Angelägen? Jodå. Kanske är jag lättköpt, för det är till stor del slutet som gör det för mig. Jag tycker om lyckliga slut och det tror jag att Sara Kadefors gör också, för det blir som bra ändå.
Bok och bild från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar