söndag 19 oktober 2014

Tidstvillingarna - Arne Norlin & Sally Astridge

Vi har läst Arne Norlins böcker om Halvan otaliga gånger i det här huset. Det finns många böcker. Och vi har läst alla böckerna. Många gånger. Arne Norlin får ursäkta, men där ett tag höll jag på att bli galen. Kanske är det också ett av de bästa betygen: att barn vill läsa hans böcker så många gånger att föräldrarna vill spy?

I den här boken, Tidstvillingarna, står en helt annan åldersgrupp i fokus eftersom huvudpersonerna, Astrid och Tamati, båda är tolv år gamla. De är verkligen lika gamla, för de är födda samma år, samma dag, samma timme och samma sekund. Därför är de också tidstvillingar, vilket gör det möjligt för dem att resa till varandra genom tid och rum. Astrid håller på att skrämmas ihjäl första gången Tamati hälsar på henne, för hon ligger och sover när han plötsligt står bredvid hennes säng. När de väl har fått kontakt och Astrid förstår vem han är så får läsaren följa med på vad som kommer att bli början på en underbar vänskap.

Astrids vardag kantas av att gå till skolan, att ibland hämta lillebror Josef på förskolan och att spela piano. Allt detta hade varit mycket ordinärt om det inte hade varit för den obehagliga stämning som råder i hennes klass, där ett gäng elever med den grymma Olivia i spetsen. Särskilt utsatt är Henrietta, som ständigt utsätts för både fysisk och psykisk mobbning. Astrid mår dåligt av att se  hur Henrietta behandlas, men vet inte vad hon kan göra.

Tamatis vardag liknar Astrids, eftersom skolan upptar en stor del av hans tid. Samtidigt lever han tillsammans med sin familj som har starka band till maorikulturen och hans farfar har stora förhoppningar om att Tamati ska bli en ny ledare för klanen, vilket Tamati själv inte är intresserad av. Hur vanlig Tamati än försöker vara slutar det ändå ofta med att han tar beslut och agerar på ett sätt som gör att farfadern blir stolt. Astrid är också en stor del av att detta sker.

Stämningen i Astrids klass är verkligen obehaglig, men samtidigt blir det så bra! Det är svårt att med en berättelse fånga det som är så vanligt i tolvåringars liv: att man fortfarande är barn men ställs inför situationer som är alldeles för vuxna. Detta samtidigt som det finns oförstående vuxna i närheten som inte agerar. Om vuxna inte gör något, hur ska då barn kunna veta vad som är rätt.

Samtidigt som allt är mycket realistiskt har boken många inslag av fantasy och jag tycker att effekten blir jättebra! Tidsresor, pounamus med magiska egenskaper och maoriska krigare blandas med pappas nya tjej, snatterier och slag på skolgården. Den spirande, unga kärleken mellan Tamati och Astrid blir en liten karamell att njuta av och jag kan inte låta bli att tänka på hur en ungdomsbok med nittonåriga tidstvillingar skulle kunna se ut. Hur fortsättningen på den här sagan skulle kunna bli. Arne Norlin har ju skrivit många böcker i samma serie förr! Vore inte det här något att spinna vidare på?

Bok och bild från förlaget.

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...