Jag var inte jätteförtjust i Britt-Marie i den förra boken, det var jag väl inte, för att uttrycka mig precis som hon själv skulle ha gjort. I Min mormor hälsar och säger förlåt är Britt-Marie gnällkärringen med vad som närmast kan beskrivas som tvångstankar när det gäller ordning och städning.
I den här boken, Britt-Marie var här, har Britt-Marie lämnat Kent, terroriserat Flickan på Arbetsförmedlingen med möten och mat samt hamnat i hålan Borg; ett samhälle där fotboll och pizzerior är det sista som överger människorna. Hon är svårt märkt av sitt liv, både det hon levde innan hon träffade Kent, men lika mycket sedan hon levde det med Kent. Hon vet egentligen inte själv hur det har gått till, men hon kommer plötsligt till insikt om att hon har levt sitt liv genom Kent och på vissa sätt åt honom. Om Britt-Marie var en gnällig bifigur i den förra boken så blommar hon ut som en människa i den här och timingen på hennes gradvisa förändring sitter som en smäck.
När hon kommer till Borg blir hon varse om att det mesta är nedlagt. Flyttar man sig några steg i pizzerian befinner man sig snart i livsmedelsaffären innan man kommit till den delen av disken som utgör utlämningsplats för postpaket. Vårdcentral har man ingen, men en första hjälpen-låda. Hjälper inte det tar man till andra hjälpen: en vodkaflaska.
Britt-Marie försöker hålla sig på sin kant och utföra det mycket diffusa jobb hennes anställning som fastighetsskötare på fritidsgården innebär, men det dröjer inte länge förrän byborna och byaoriginalen invaderar både hennes inre och hennes privata sfär. Hon träffar den rullstolsburna Någon som hänger tavlor en meter nedanför de andra och som säger att de som är sura har citron i röv. Britt-Marie möter män i skägg och keps som inte pratar (Karl) men som parkerar sin bil så att fotbollsplanen får belysning, den vänlige polisen Sven som tror mer på rättvisa än på lagen och den till viss del alkoholinbakta Bank som turligt nog har licens för att vara tränare. Framför allt möter hon barnen: Vega, Omar, Dino, Paddan, Piraten, Max och de andra. Hon vet inte hur det går till, men plötsligt är hon deras fotbollscoach, trots att hon inte vet någonting om fotboll.
Det är dråpligt och den backmanska stilen går inte att ta miste på. Jag var inte jätteförtjust i de många upprepningarna av Britt-Maries uttryckssätt i början av boken. Det var jag väl inte. Det måste man förstå, att det går inte att skriva hur som helst. Vi är ju inte djur, det menar Britt-Marie bestämt. Men så händer det. Igen. Att jag blir förälskad i den här karaktären och sitter med ömmande hjärta. Låt så där då, tänker jag. Säg det där då, bara den andra fattar vad du Egentligen menar. Vilket Sven gör. Puh.
Kärleken till fotbollen är ett tema som får mina ögon att tåras. Beskrivningarna av vad som händer med en människa när en boll finns i närheten är som att läsa en tröstande dikt när man har sorg. Jag blir lite tårögd och tänker att "precis så är det". Någon har satt ord på mina tankar: "Man älskar fotbollen för att den är instinktiv. Om den kommer rullande på gatan så sparkar man på den. För att man älskar den av samma anledning som man förälskar sig. För att man inte vet hur man åter bli." Därför blir jag också tårögd när en av ungarna sparkar bollen så att den stannar framför Britt-Marie. Och för att hon sparkar den. För att hon inte kan låta bli.
De olika karaktärerna i Borg håller på olika fotbollslag tillhörande den engelska ligan, vilket också blir en symbol för deras livssyn: Banks pappa höll på Tottenham och då vet man att man alltid ger mer kärlek än man får tillbaka. Kent håller på Manchester United vilket Bank menar att man kunnat ge sig fan på. "De vinner ju jämt. Så de har börjat tro att de förtjänar det." Paddan har en pappa som hejar på Liverpool och "Om man har en farsa som håller på Liverpool tror man alltid att man kan fucking vända allt. Du vet! Efter Champions League-finalen."
Förutom alla sköna fotbollsallusioner så sprakar språket och det blir poetiskt. "Polisens mungipor gör det där som mungipor gör när de försöker betvinga sorgen. Vänder uppåt trots att axlarna säger åt dem att låta bli." När Britt-Marie vinner bybornas respekt genom att avvärja ett rån, mycket tack vare sin inbyggda elokvens, kallar Bank henne för Rambo och Paddan översätter med att det betyder att hon är en iskall mother fucker.
Det märks att det är Backman. Persongalleriet känns igen. Lika så dramaturgin. Någon dör. Läsaren gråter. En person förändras fundamentalt. Läsaren stänger boken med en suck både av tillfredsställelse och ledsamhet. Jag som har som ett av mina främsta mål att få pojkar på gymnasiet att läsa, att tycka om att läsa och att helst läsa frivilligt, jublar lite eftersom mitt jobb blir ganska mycket enklare när jag kan lägga fram sådana här böcker.
Jag älskar't. Tack bokförlaget!
1 kommentar:
Den är helt enkelt fantastisk!
Skicka en kommentar