Den osynlige mannen från Salem får mig att tänka på Den vedervärdige mannen från Säffle. Det är något med titeln som gör att jag tänker Sjöwall/Wahlöö. Författarparet förnyade kriminalgenren och jag slås av tanken att Christoffer Carlsson också kommer att göra det. Hans detektiv Leo Junker är något helt nytt: visst är han singel och visst verkar hans relation med alkoholen ligga mer på minus än på plus, men här finns samtidigt något annat. Leo arbetar som internutredare och är således ingen klassisk polistyp. Han vet med sig att han inte är någon som drar snabba slutsatser där mer klassiska snutar tvärt om litar fullständigt på sina osvikliga instinkter. Det här gör att Leo blir intressant som person.
Romanen inleds med att ett mord har begåtts och det finns tydliga spår som leder till Leo. Ändå är det om Leo det handlar och mordet är något som läsaren ibland påminns om. Istället är det Salem, en hårt behandlad stadsdel med människor som är barn av sin omgivning, som står i centrum. Här förklaras hur en olycklig start i livet kan forma en människa så att konsekvenserna visar sig först flera år senare. Någon väljer att arbeta på ena sidan av lagen, medan de allra flesta väljer att jobba på den andra. Leo stöter ständigt på personer ur sitt förflutna. Alla har farit illa och alla bär med sig minnen av händelser som format dem. Någon av dessa personer är intresserad av att göra Leo illa, trots att så många år har förflutit.
Det är en svart samhällsbild som målas upp av ett Sverige som jag som läsare aldrig har stött på. Jag gillar't. Läsningen ger mig känslan av något smutsigt, en baksida som jag räknar med att polisen har koll på och styr upp. Naturligtvis är det inte så enkelt. Ingenting är så enkelt. Det är det som beskrivs så bra i den här boken.
Själva handlingen då? Jo, den är också bra. Nu har nästa del om Leo Junker kommit ut, Den fallande detektiven, dels som följetong i DN och dels som bok på Piratförlaget. Läsning som föder läslust känns helt okej just nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar