Inledningen är lysande om man vill fånga unga läsare (äldre också, i ärlighetens namn, om man för en sekund kan glömma lite att man har läst den här typen av berättelse förr). Första kapitlet heter "Jag råkar förinta min matematiklärare" och första meningen lyder: "Alltså, jag ville inte vara ett halvblod." Sedan följer flera uppmaningar om att du borde sluta läsa boken - och då vill vi ju läsa mer!
Berättelsen om Percy Jackson är ett äventyr som inte saknar något. Percy presenteras snabbt som ett problembarn som blivit utkastad från alla skolor han någonsin gått på och den här är inget undantag. Han har både ADHD och dyslexi, vilket inte underlättar varken vardagen eller skolsituationen för honom. Vikarien i matematik, Mrs Dobbs, avskyr honom på ett sätt som är ovanligt till och med för Percy, medan latinprofessorn Mr Brunner verkar iaktta honom ovanligt uppmärksamt. Percy bor tillsammans med sin mamma Sally och styvfadern Stinkande Gabe och det krävs inte mycket av läsaren för att förstå att styvpappan är en riktig idiot. Percy har således ingen riktig fristad, eftersom han är hårt ansatt både hemma och på skolan.
Allt går mer eller mindre överstyr under ett studiebesök på en utställning av antika föremål, när matematikläraren förvandlas till ett fruktansvärt monster som försöker döda Percy. Han räddas dock av att latinprofessor Brunner kastar åt honom en penna som i hans händer förvandlas till ett svärd. Detta är dock inte det märkligaste, för när Percy återvänder till klassen är det ingen som har något minne av någon matematikvikarie vid namn Dobbs och Mr Brunner låtsas som ingenting när Percy undrar över händelsen inne på museet.
Snart presenteras ändå Percys predikament: för de klentrogna som inte tror på de grekiska gudarna väntar en stor överraskning eftersom de i allra högsta grad är både levande och verksamma i människornas värld, närmare bestämt New York. Percy, som av en händelse är en förkortning av Perseus, får reda på att han är son till havsguden Poseidon. Anslaget är över och konflikten kan fördjupas. I och med detta presenteras hela den grekiska mytologin, finurligt inflikad i Percys göranden och låtanden.
Läsaren möter en typ av elevhem som bor i olika hus beroende på vilken gud de tillhör (Hera, Hefaistos, Dionysos, Hermes, Artemis, Ares, Apollon och Poseidon). Satyrer, najader och skogsnymfer figurerar i olika sammanhang och monster presenteras som minotaurer, furier och helveteshundar.
Det går inte att redogöra för alla händelser och förbindelser i den här boken, men att det är en riktigt hjältesaga går inte att förneka: han blir kallad, sänds ut för att söka, riskerar tämligen renhjärtat sitt liv för att rädda någon han älskar (mamman som blivit tagen till dödsriket hos Hades) samt återkomsten efter fullgjort uppdrag. En profetia finns det också, och som sig bör är den dubbeltydig så att man inte vet förrän i efterhand hur den kan tolkas.
Jag känner mig väl inte så där jättebegeistrad efter att ha läst första delen om Percy, men tänker att min snart tioåriga son kommer att tycka att det här är nytt och spännande. Han kan i stort sett ingenting om den grekiska mytologin och kan säkert fångas av de truliga, storväxta gudarna som efter årtusenden inte har lyckats uppbåda tillräckligt med självbehärskning för att inte agera på alla sina infall. De har en släng av ADHD allihop, inte bara Percy.
Det greppet är dock det jag gillar bäst av allt. Percys ADHD och dyslexi visar sig vara mer en tillgång, någonting som särskiljer honom på ett positivt sätt för en gångs skull. ADHD:n gör att han kan ta in allt som händer samtidigt. Dyslexin hjälper honom att förstå gammalgrekiskan som SKA få honom att blanda ihop bokstäverna. Om inte detta kan tilltala barn med liknande svårigheter så vet jag inte vad. Är det någon bok man måste läsa där man kan känna igen sig i huvudpersonen så är det den här om Percy Jackson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar