Nora Roberts x2: Som en drömbild och Doft av rosor

Nora Roberts prånglar ur sig böcker i samma takt som Joyce Carol Oates. Roberts böcker är inte lika bra som Oates, men håller kanske jämnare kvalitet? Hur som haver fick de här två följa med mig hem från jobbets eminenta bibliotek och hör definitivt till lättviktarna i sommarläsningshögen, men fyller likväl sitt syfte: att påminna om det goda i livet och att underhålla för stunden. För mer än en stund är det inte fråga om. Man läser de här böckerna rekordsnabbt, särskilt om man inte är så intresserad av fotografering eller bukettbindning.

Som en drömbild är den första av fyra böckerna om barndomsvännerna Mac, Laurel, Parker och Emma. Tillsammans driver de firman I Nöd och Lust, en framgångsrik bröllopsagentur. Mac är fotografen, Emma floristen, Laurel är konditorn och Parker är översteplaneraren. Tillsammans kompletterar de varandra och anordnar bröllopsfester där allt klaffar och om någonting går fel ser de till att ingen av huvudpersonerna märker det.

Naturligtvis går en massa saker fel och naturligtvis ordnar de upp det utan att någon märker något. Det är inte det som är grejen. Grejen är att de själva, en person i taget och en person per bok, ska hitta kärleken. De ordnar "lyckliga i alla sina dagar" för andra, trots att ingen av dem har lyckats få till det för egen del.

I Som en drömbild är Mac först ut. Hon är en tuff kvinna som knappt gick ut skolan, eftersom hon var så ivrig att få börja arbeta med hon älskar: att fotografera. Mannen hon träffar är Carter, universitetsprofessorn som undervisar i  litteratur och som älskar skolan. Hur går det då? Well... Jag ska inte avslöja för mycket men det går bra.

I Doft av Rosor är det Emmas tur. I slutet av första boken blir hon irriterad på Jack som sköter ombyggnationerna av huset åt Mac. Surprise surprise. Han är objektet för hennes irritation som snart övergår i en fascination som övergår i en... Tja, kärleksaffär som inte lurar någon. Däremellan binder Emma hundratusen buketter innan hon också möter sitt "lyckliga i alla sina dagar".

Det är oerhört banalt, javisst, men på något märkligt, nästan läsbulimiskt sätt, behöver jag läsa banaliteter. Det är lite som selleri - det rensar smaklökarna innan jag ska läsa något tyngre. Och det fungerar. Det blir lite leenden, lite svid i hjärtat och lite "nu suckar jag och är medveten om att det här bara kan hända i den här typen av böcker".

Jag har inte ens tänkt gå in på vad man kan anmärka på med de här böckerna, för alla vet vad man kan slå ner på (bl.a. att de pratar lika mycket som mor och dotter i Gilmore Girls, vilket kan driva vem som helst till vansinne). Så vad är bra då? Tja, att samtliga svär som borstbindare och faktiskt har sex utan att känna varken dåligt samvete eller billighet.

Två böcker till finns, men det kan hända att de får vänta till nästa behöv av läslig selleri. I den här andra boken blir till exempel Laurel oerhört irriterad på bilmekanikern vadhannuhette och det ska mycket till innan det inte blir de två i nästa bok.