Boken är uppdelad i fyra huvuddelar, nästan som en 200 sidor lång bok i sig, som binds ihop till en helhet. Första delen heter "Pojke med dödskalle" och berättar om Theo Decker som har hamnat i onåd hos sin mamma. De är kallade till skolan för ett allvarligt samtal och Theo bävar inför vad som ska sägas. Hans mamma är kort, sluten och till och med dörrvakterna till deras hus märker att någonting har hänt. Under taxiresan mot skolan blir mamman illamående och de hoppar av. Efter ett regnoväder kommer det sig att de besöker konstmuseet där moderns favoriter råkar hänga. Theo ska gå ner och köpa några vykort medan mamman passar på att titta på en tavla en sista gång. Själv blir han fastnande vid en äldre man och en flicka i hans egen ålder som står och tittar på en speciell tavla; Steglitsan av Fabritius. Theo blir fascinerad av flickan och försöker komma på en ursäkt för att fortsätta röra sig i hennes närhet, när en bomb detonerar.
När modern dör anses Theo i det närmaste vara föräldralös, trots att det finns en biologisk pappa. Därför kommer det sig att han får bo hos en överklassfamilj på Manhattan, men trots att de är gästvänliga och säger de rätta orden finns ingen tröst i detta arrangemang. Farföräldrarna är mystiskt okontaktbara och skola, kuratorer, psykologer, socialarbetare och andra vänder sig aviga i arbetet med att stötta Theo. Själv vill han bara komma undan. Så småningom dyker dock fadern upp och öppnar sin dörr till huset i Las Vegas. Det nya livet här är långt ifrån de glittrande gatorna man är van vid att se på tv och om inte värmen tar kål på människorna så gör drogerna det. Theo träffar här den multinationelle Boris som kommer att bli en återkommande figur under resten av berättelsen. Att fadern har gjort anspråk på Theo är för honom till en början obegripligt, till dess han får reda på att någon försöker komma åt de pengar som förvaltas åt honom tills han blir myndig.
Ödet för sedan Theo till olika ställen, låter honom pröva på livet i olika samhällsskick, låter honom förstå att vissa människor är goda medan andra är onda. Själv tänker han att man ska följa sitt hjärta, men funderar över vad som händer om hjärtat är ont. Det ingen vet är att Theo den dagen på museet fick med sig den lilla målningen av Steglitsan och att han har bevarat den i ett örngott utan att visa den för någon. Det dåliga samvetet slåss mot det faktum att målningen på sätt och vis ger Theo en mening med livet. Hur det slutar ska jag inte avslöja, men Tartt förnekar sig inte. Med tanke på att hon bara gett ut en roman ungefär var tionde år så kan man enkelt förstå att det här inte är dussinlittaratur på något plan.
Samtidigt är det här också en bildningsroman. Det jag inte riktigt förstår kan jag antingen slå upp eller lämna. Själva ordet Steglitsa anspelar tydligen på en berättelse om en fågel som försökte dra ut en tagg från Kristi törnekrona, men betyder också i sig "själslig återuppståndelse". Det är just detta som gör att man med fördel kan se till att någon annan i ens närhet har läst boken så att man får diskutera den med någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar