På pijtmåLe skulle man säga "Men så gullat!" om den här boken. Som utarbetad svensklärare på väg tillbaka till jobbet efter en välförtjänt och efterlängtad semester kan man säga "Halleluja, jag är fortfarande läskunnig!". Som litteraturkritiker kan man säker säga någonting mycket snipigt, surt och pretentiöst om bristen på ekvilibrism vad gäller språket eller djupet på karaktärerna. Jag kan inte bry mig mindre om sådana småsaker utan är kvar i "Halleluja, jag är fortfarande läskunnig!". Läsningen lossnade nämligen aldrig för mig under det här lovet, men den här boken - En Engelsman i Paris - lästes ut på under tre timmar.
Möt André och Aurélie. André är förläggare och har skrivit en bok som han sålt till det förlag han själv arbetar för genom en annan förläggare som har hand om försäljning i England. Ingen får alltså komma till kännedom om att det är André som är författaren och de två männen ger ut boken under pseudonymen Robert Miller. Författarporträttet föreställer den andre förläggarens bror som inte har någon aning om att boken, som lägligt nog också heter En Engelsman i Paris. En roman som heter likadant som boken i boken, hänger ni med?
Aurélie har blivit sviken och lämnad av Claude och en polis som får syn på henne på en av broarna i Paris tror att hon ska ända sitt liv genom att hoppa ner i det iskalla vattnet. Aurélie försöker försäkra honom om att så inte är fallet, men han tror henne inte så hon går därifrån. När polisen fortsätter följa efter henne slinker hon in på en liten bokhandel och plockar åt sig en bok skriven av Robert Miller. Hon borde vara hjärtekrossad, men när hon börjar läsa boken inser hon att restaurangen som huvudpersonen besöker är den restaurang hon själv äger och driver och att kvinnan i berättelsen är en verklighetsnära beskrivning av Aurélie själv.
Andrés och Aurélies vägar korsas när Aurélie vill ha hjälp med att kontakta författaren och sedan är stenen satt i rullning. André förälskar sig naturligtvis i Aurélie medan hon bara har ögon för författaren. I vartannat kapitel får man följa förvecklingar, dråpliga sammanträffanden och rökande 85-åringar på kyrkogårdar.
Hamnar boken på min tio-i-topp-lista? Nej. Var den bra och trevlig att läsa? Bien sûr! C'est tout.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar