Nåja. Jag citerar lokalpatrioterna och säger "Ni vet hur det blir och sen blir det inte av". Men nu blev det i alla fall av. I söndags var jag för trött för att vara uppe och igång men samtidigt för pigg för att somna. Den här boken låg så fint bredvid sängen, nyavdammad och redo, så den fastnade till slut i läsgreppet.
Efteråt ställer jag mig frågan varför jag inte läste den tidigare. Den är ju så fin! Så tänkvärd, så underhållande. Lite hjärtknipande och en påtaglig påminnelse om hur det är att vara sjutton år när allt är ganska svårt.
Boken är skriven i jagform och läsaren får följa Tora under en omvälvande period i livet. Pappa sitter apatisk framför tv:n utan ambitioner eller intresse för omvärlden. Mamma har lämnat hemmet för att bo med en gris. (Att grisen mer är en omskrivning för en grisbonde är en komisk effekt, i alla fall för mig, eftersom jag på riktigt under en lång tid tänkte att mamman nog var en alternativ varelse som hade hittat sig själv i någon typ av tillbaka-till-naturen-tillstånd. My bad, alltså.) Bästa vännen Ivar är inte lika självklar i Toras liv längre och han berättar inte allt för henne längre. Gamla bekantskaper gör sig påminda igen och Tora fattar ingenting. Ibland fattar hon alldeles för mycket, överanalyserar och övertänker både kommentarer och tröjludd. (Tröjluddet är en självklarhet om du läser boken.)
Just det svåra med att vara ung är så snyggt i den här boken. Är det någonting som är läsvärt är det när man får läsa om svåra grejer på ett lite snyggt och roligt sätt.
Bok och bild från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar