måndag 2 december 2013

Nyckeln - Läsglädje på recept (Strandberg &Bergmark Elfgren)

Om man kunde skriva ut läsglädje på recept skulle den här boken behöva bunkras upp i större lager än huvudvärkstabletter en nyårshelg. Den skulle behöva en passande varningstext också: "Observera att överdriven konsumtion kan inverka menligt på samvaro i allmänhet och på nära relationer i synnerhet." Det skulle kunna kallas för Nyckeleffekten i media. Eller Nyckel-chock i sann nakenchock på alla löpsedlar.

Det är nu det avslutas. Nu är apokalypsen kommen till Engelsfors och det är en decimerad skara som måste ta sig an den. Splittringen är större än någonsin eftersom förra boken slutade med att en av de utvalda i ett fågelperspektiv betraktade sin egen begravning. Det är också denna utvalda man möts av i den avslutande delens första kapitel. Det är efter detta mina nära relationer i synnerhet tar skada, för efter första kapitlet är jag okontaktbar.

Karaktärerna är störtsköna, precis som i de tidigare böckerna, men här är de i sitt esse. Det är som om de har fått mogna under sin tillkomst och inget kunde väl passa bättre, eftersom de nu genomför (eller kanske är det mer rättvisande att säga att de genomlider) sitt sista gymnasieår. Vem har inte haft en Minoo i sin klass? Vem har inte iakttagit en Vanessa eller Ida eller sneglat på en Anna-Karin. Vem har inte suckat över en Linnea som närmast obstinat sätter sig emot allt som kommer i hennes väg? Jag köper dem helt och fullt och trots att alla egentligen har riktigt svårt för varandra tycker jag om allihop. Det är nog det märkligaste med läsningen av den här bokserien. Jag tycker att en del av de utvalda är irriterande, för tillknäppta och omöjliga - till dess jag får följa dem i ett kapitel. Då älskar jag dem igen. Hur snyggt gjort är inte det?

Apokalypsen då? Och de utvalda? Hur går det? Räddar de världen? Jag är ju inte dummare än att jag fattar att jag inte kan skriva någonting om just detta, eftersom jag då riskerar att hemsökas av en rasande mobb med högafflar och brinnande facklor. Men Engelsfors står kvar när sista sidan är vänd. Det finns kvar utvalda och familiarisar också. Ur led är tiden och det är synd om människorna, som Shakespeare och Strindberg så träffande formulerade det, men här gäller snarare att förvänta sig det värsta och hoppas på det bästa.

Intrigen och konflikterna tätnar och hårdnar om vartannat och ett tema som suger tag i mig är det vad makt kan göra med en människa om hon litar på fel personer. Det verkar som om en människa aldrig är farligare, eller mer omöjlig, som när hon tror att hon har förstått allting. Den här berättelsen är allt annat än förutsägbar, vilket både läsaren och den utvalda blir varse. Med lätt separationsångest och med en lätt suck tänker jag att det kommer att dröja lika länge till dess jag får läsa någonting så här bra igen som det kommer att dröja tills vi har en ny Zlatan i Sverige. För stora ord? Jag tror inte det.

Har jag glömt någonting? Ja. Kan jag skriva mer utan att förstöra allt? Nej. Läs den bara.

Bok och bild från förlaget.

Inga kommentarer:

Bakom stängda dörrar - B. A. Paris

Jack och Grace, det perfekta paret i det perfekta huset med de perfekta middagsbjudningarna. Eller? Det är så länge sedan jag läste den hä...