Insurgent - Veronica Roth

Det är så förtvivlat svårt att lägga ifrån sig den här boken och jag förstår inte hur jag ska klara väntan på den sista och avslutande delen i den här trilogin! Det måste vara svårt för författarinnan att värka ur sig en uppföljare till den fantastiska inledningen, men det har hon klarat ungefär hur bra som helst. Visst är det så att den inte kan uppvisa samma magi som Divergent, men det är snudd på och det är ett gott betyg med tanke på att mellanboken i en trilogi annars lätt blir en lång transportsträcka mot avslutningen.

Triss vaknar upp i en tågvagn tillsammans med de andra som överlevt den första sammandrabbningen mellan falangerna. Det som väntar nu är att söka allierade och försöka att bjuda på motstånd mot fåtalet personer som genomfört den första attacken mot samhället. Det leder gänget, med Tobias och Triss i spetsen, till var och en av de olika falangerna och här fördjupas presentationen av vad de olika samhällskropparna står för. De fridfulla vill stå neutrala i frågan, men vill samtidigt fredligt verka för att de olika grupperna ska komma överens. De tappra är splittrade i två grupper och även om de vill strida mot den del av de lärda som gjort uppror mot de andra, är det få av dem som kan tänka sig att leva som falanglösa. De ärliga kan för en tid erbjuda dem skydd, men står tandlösa när det väl drar ihop sig.

Och som det drar ihop sig. Teknologin som används till gott kan när som helst vändas till något ont och i den här boken är de onda från de lärda speciellt intresserade av de divergenta. Det finns en motvilja hos de divergenta att avslöja sig själva, men de blir tvungna att träda fram. Triss upptäcker att hon till och med bland de divergenta är ett unikum och möts både av respekt och av rädsla. Här förklaras också den här bokens titel, Insurgent. Det är bara två saker (av många!) i den här boken som ger läsaren ståpäls!

Det är i det här läget bokens genialitet blir tydlig. Som läsare kan man applicera sina omvärldskunskaper på olika delar: de olika falangernas motsvarighet i världspolitiken där t.ex. de fridfulla likt ett FN-organ verkar för varje människas rätt utan att för den sakens skull gå till attack. Detta på gott och ont. Synen på de falanglösa och på de divergenta visar på rädslan för det främmande och motviljan att själv avstå från sitt välstånd för att andra ska kunna få det bättre. Den visar också på rädslan för det okända: man vet vad man har nu, men inte vad man får sedan.

Kärleken mellan Triss och Tobias spirar, men är skör. Triss vill inte och kan inte berätta allt för honom, eftersom hon är rädd att han inte ska kunna älska henne om han visste vad hon har gjort. Skulden över att vara den som har överlevt och att ha varit den som har dödat, till och med människor hon kände och älskade, gör att hon nästan går under. När Triss måste alliera sig med Tobias värsta fiende, fadern, förstår hon att det kan innebära slutet för dem.

Skulle Triss vinna över Katniss om de möttes i verkligheten? Eller om de möttes i en bok, för den delen. Först tänker jag ja! Men kanske inte, eftersom Triss ju möter sig själv och har svårt att ta sig ur den knipan. Sedan får jag dåligt samvete, eftersom jag måste vara lite lojal mot Katniss. Sedan måste jag ruska på mig och påminna mig om att det handlar om bokkaraktärer. Jag måste också slå mig själv på fingrarna, då jag för bara någon bok sedan påstod att Divergenttrilogin orättvist kommer att jämföras med just hungerspelen. Det är sådant man får lämna över till den lyckliga litteraturvetenskapsstudent som vid ett universitet bestämmer sig för att jämföra hjältinnor i fantasytrilogier. May the odds be ever in your favour om du är divergent.

Bok och bild från förlaget.