torsdag 10 oktober 2013

Än klappar hjärtan - Helena von Zweigbergk

Ibland förknippar man vissa böcker med vissa händelser, eller vägsträckor för den delen. När jag lyssnade på Guillous böcker om Arn promenerade jag mer eller mindre samma sträcka varje dag. När jag kör förbi den vägsträckan i dag kan jag fortfarande höra Thomas Bolme prata medeltidshjälte.

För mig är Helena von Zweibergk musik, vilket kanske kan låta konstigt, men som bl.a. beror på ett askmoln som tvingade mig att bila istället för att flyga vid ett tillfälle, samt ett av Z:s sommarprat som till stor del handlade om musik.

Så läste jag denna, Än klappar hjärtan, och naturligtvis går jag omkring och sjunger studentsången: Än klappar hjärtan med friska slag och den ljusnande framtid är vår...

När berättelsen tar sin början får man möta Astrid som pyntar och försöker regissera sonen Victors studentskiva, allt under pressen vad alla ska tycka och hur det ska gå att träffa Victors biologiska pappa igen. I kommande kapitel får läsaren sedan växelvis följa systrarna Astrid, Sandra och Lena där ett systerskap på många sätt är den enda anledningen till att kvinnorna över huvud taget umgås. Gamla oförrätter blir aktuella igen, människor omdefinierar sina liv medan andras liv är hotade av sjukdom, och det är samtidigt hela tiden kärleksfullt och avundsjukt.

Det är Zweigbergkskt så det förslår - och detta i ordets absolut mest positiva mening. Precis som i Ur vulkanens mun och Anna och Mats bor inte här längre lägger Zweigbergk fram en människa, vrider och vänder på henne och skickar sedan in en annan person som får spegla tankar och val som gjorts. Ingen av personerna är alltigenom god eller alltigenom ond, utan de är snarare plågsamt lika en själv och samtidigt många andra i ens närhet. Zweigbergks förmåga att måla upp personernas förtjänster och tillkortakommanden är nästan ofattbart träffande. Det är som om jag vet vem till exempel Astrid är, trots att hon inte är lik mig eller någon i min direkta närhet. Ändå känner man igen en förflugen tanke eller ett oeftertänksamt ord och personerna blir så otroligt levande.

En person i min närhet hade lånat boken på biblioteket och lade den sedan på mitt skrivbord. Den återstående lånetiden var kort och eftersom jag visste att jag ville läsa den blev det gårdagskvällens nöje att klämma den i ett stycke. När jag sedan kom till jobbet fann jag min kollega vid ett bord och kunde diskutera varje person, varje händelse och val, varje aspekt och varje replik. Visst är det så att Astrid är lite lik Anna i Vulkanen till sitt sätt och nog finns det vissa passager som man känner igen från tidigare bekantskaper, men det är väl det som är grejen med det bekanta. Om man tycker om det vill man ha mer och det gäller även Zweigbergks böcker.

Den här är ett läsmåste, fast kravlöst och lockande...

Inga kommentarer:

Bakom stängda dörrar - B. A. Paris

Jack och Grace, det perfekta paret i det perfekta huset med de perfekta middagsbjudningarna. Eller? Det är så länge sedan jag läste den hä...