Unni Drougge svänger med knytnävarna vilt omkring sig i den här tredje boken om skandaljournalisten Berit Hård. Hård är precis vad hon är. Cynisk och på god väg att få sitt porträtt i ordboken bredvid synonymerna för "bitterfitta". Det är oerhört underhållande, faktiskt mer än vad själva storyn är. De avmätta sarkasmerna avlöser varandra samtidigt som de föga smickrande personbeskrivningarna radas upp. "De slappa läpparna hade rasat ner mot hakan överläppen hade liksom förlängts och förstärkts med vertikala veck som började vid näsroten hade inte näsan blivit större också? Moderns insjunkna kinder gick i repris i hennes ansikte, fast med ett påsliknande hudtillskott som hängde ner under haklinjen".
Svingandet med knytnävarna då? Jo då, de träffar både det ena och det andra. Ofta är det kropps- och skönhetsideal som avhandlas i media, ofta diskuteras bloggars betydelse och ungdomen som färskvara är hårdvaluta på den mediala scenen, men i den här boken släpps kommentarerna fria på ett sätt som kommentarfältet i en nättidning aldrig skulle kunna godkänna. Domen är hård över alla orättvisor och missförhållanden där en bättre begagnad kvinna ständigt jämförs med de unga och fräscha. Män kan lägga på sig både här och där, men det är mer legitimt än om en kvinna går upp samma antal kilon och får liknande kroppshydda.
Själva intrigen då? Jo, den är underhållande, eftersom det just är skönhetsideal och diskussionen om hur långt vissa är redo att gå som har huvudrollen. Inte nog med att bloggerskan Kissie får ansiktet förstört efter ett skönhetsingrepp, utan hennes lilla bebis kidnappas också. Gefundenes fressen för pressen alltså och Berit Hård blir alltså indragen på ett mer personligt sätt än hon först förstår.
Det är roligt, vasst och elakt, vilket är underhållande, men jag stör mig samtidigt på språket, eftersom det blir alltför pratigt med pliten, taggen, Benke, hörru och KK. Detta kan man dock ha överseende med och ändå låta sig roas av det mycket aktuella inlägget i skönhetsidealsdebatten.
Bok och bild från förlaget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar