Jag har inte varit överförtjust i Keplers böcker. Hypnotisören lade jag bort men läste till en början Paganinikontraktet med stor behållning. Det är sluten jag tycker riktigt och genuint illa om. Det är som om en litteraturhandbok i thrillerskrivning våldkräks och lämnar en gigantisk sörja efter sig. Less is more, som Jim Carrey sade till Meryl Streep.Eldvittnet då? Jo, tack. Varje cliffhanger gör Sylvester Stallone avundsjuk och de många vändningarna är värdig en åkattraktion på ett mindre bemedlat festivalområde. Joona Linna är stramt iakttagande, hela tiden med sitt sjätte sinne som talar om att han missat, glömt eller förbisett någonting. Den här gången är han föremål för en intern utredning på grund av det som hände i förra boken och han får istället rollen som observatör när en flicka hittas brutalt mördad på ett behandlingshem för flickor som vårdas enligt LVU.
Min man har haft en kort karriär i LVU-branschen och det här lät precis som det han berättade. Unga flickor som gör illa sig själva och varandra, som försöker överträffa varandra i fult språk och som förtvivlat gärna vill lita på en vuxenvärld som ständigt sviker. Är det inte vårdarna som missköter sig så är det samhället, med ständiga neddragningar och inhumana metoder.
Det blir någon droppe för mycket innehållsmässigt, vilket gör att glaset som innehåller mitt överseende till slut rinner över. Sedan vänder det igen och blir riktigt intressant. Den delen har att göra med självaste Joona Linnas mörkaste hemligheter och den familj han inte längre lever tillsammans med. Det är genialt - för nu måste man ju läsa nästa bok också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar