Utan titel, av Anna Charlotta Gunnarsson

Den här boken är bara så bra. Eller bra, det kanske är ett för vanligt ord för att beskriva innehållet. Bara ansatsen, en tjej som tjuvröker, fick mig att le. Vem har inte tjuvrökt? Den blandade känslan av äckel och spänning är med små medel så väl beskriven att jag måste läsa vidare.

Början: när en tonårstjej bär för mycket inom sig och hennes mamma har dött i lungcancer finns bara en sak att göra - att tjuvröka. Huvudpersonen tjuvröker och blir påkommen av sin pappa. Han blir galen, trots att han kanske borde bli lättad. Han vill att hon ska göra revolt, med okonventionella metoder som illblått hår och punkiga kläder, men hon nöjer sig med att förstöra lungorna. De bär båda på en djup och gnagande sorg efter mammans bortgång och hennes frånvaro gör sig plågsamt påmind i små vardagshändelser. När kompisens mamma lägger sin hand på henne och frågar hur det är blir det så påtagligt att hon önskar att det vore en annan hand och en annan röst som gjorde så.

Tjuvrökandet blir hennes tillflykt, både som geografisk plats i en liten avskärmad naturhörna och i tankarna där inga kompisar eller tillsynslärare går förbi. Där gömmer hon sitt ciggpaket, väl inplastat, och ser till att sudda ut alla doftspår innan hon går hem till pappan som inget hellre vill än att de ska dela sin sorg. Han vill att de ska prata med varandra, men hon har för länge sedan insett att han inte kan lyssna. En dag när hon tar fram sitt cigarettpaket märker hon att det saknas en cigg.

Fortsättningen: de människor läsaren får möta är riktigt sköna karaktärer. De får inte mycket svängrum, men återigen använder Anna Charlotta Gunnarsson små medel för att få mycket sagt. I förbifarten får vi veta att någon sitter i rullstol medan någon annan är gay. Det riktigt sköna med den här boken är vänskapen som uppstår med Mio. Ålder eller könstillhörighet spelar ingen roll när två själar i desperat behov av vila och förståelse möts på lika villkor.

Slutet: ska jag inte avslöja, men uppgörelsen med pappan om sorgen efter mamman är också plågsamt bra. Vänskapen till Mio ställs på sin spets och underlättas inte av att han är yngre än vad hon är. Skolan, denna ständiga källa till ångest, bjuder på en uppgörelse i sig där revolten äntligen får ta sig uttryck.

Det är snyggt och intelligent. Lite så är min bild av Anna Charlotta Gunnarsson faktiskt.
Bok och bild från förlaget.