Revolt, av Suzanne Collins

I den tredje och avslutande delen av Hungerspelen inleds första sidan med att Katniss står med båda fötterna, bildligt och bokstavligt, i askan av sitt gamla distrikt. Frågan som hade gäckat henne i den andra romandelen Fatta eld var huruvida Distrikt 13 existerade eller inte. Nu vet hon att det gör det, medan hennes eget ligger utplånat framför henne.

Det är dags för precis det som bokens titel utlovar, revolt. Distrikt efter distrikt gör uppror mot huvudstaden och landets namn förklaras: Panem, eller som det hette ursprungligen Panem et circenses. Bröd och skådespel. Det är först vid denna blinkning till antikens gladiatorspel jag tycker att djupet vidgas i de här böckerna. Den stora massan människor lever under en allsmäktig härskare som underhåller dem med hjälp av blodiga krigslekar där den som vill överleva måste begå barbariska handlingar. Allt direktsänds och om spelet blir för långtråkigt finns det alltid sätt att manipulera händelserna så att sammandrabbningarna duggar tätare.

Katniss är facklan som tände lågan i upproret i den andra delen av Hungerspelen. I den här, avslutande, delen vill hon ligga i frontlinjen när presidenten ska störtas. Det är spännande, kärleken stöter på oväntade hinder och upplösningen är lite så där halvfjuk, men duger. Vilken fantasi hon måste ha, Suzanne Collins, och vilket mod hon måste besitta för att ta död på många av personerna i boken. Hur i all världen ska de kunna göra film på det här utan att utestänga alla under arton år från biograferna?

Hon är bara sjutton år och självklart är det intressant för mina adepter att läsa om en stencool tjej som hanterar pil och båge bättre än Lara Croft någonsin kan önska. Själv känner jag mig lite för gammal, lite för cynisk och lite för textkritisk för att riktigt njuta av det här - men jag kommer att rekommendera boken om någon frågar och jag kommer att spela med när eleverna med glittrande ögon frågar "Visst är böckerna bra!".