Sjöjungfrun - Camilla Läckberg

Kanske är det för att Fjällbacka framställs som ett litet samhälle, ett slags Agatha Christie-rum som är nästan slutet och därmed med ett begränsat antal misstänkta, som jag väljer att köpa innehållet. Hur mycket skit ryms i en så liten stad? I sina bästa stunder, som i Stenhuggaren och Tyskungen, tycker jag att det är riktigt bra, men i Sjöjungfrun och den som handlade om Fucking Tanumshede (Olycksfågeln?) blir det haltande. Innehållet är hemskt och jag blir mycket illa berörd där man får följa den psyksjuke pojkens tankar, men i polisarbetet och i hemmalivet är det så där.

Tre barndomsvänner som varit mycket populära under sin uppväxt delar en hemlighet som de inte talar om. Det har gått så långt att vissa av dem inte ens kommer ihåg om det verkligen hänt. Men någon är arg och vill hämnas och allt hotar att komma upp till ytan. Hotbrev och attacker mot familj där budskapet är " du förtjänar dem inte" är ganska läskigt.

Parallellt väntar Patrik och Erica barn, tvillingar, samtidigt som Ericas lillasyster också väntar barn. Mellberg, polischefen som är lika fyrkantig som Brios klosslåda, bestämmer sig för att gå ner till halvtid för att vara stark manlig förebild till, typ, lesbiska svärdotterns son. I framställningarna av detta blir det nästan lite jobbigt, för man har läst det förr: flosklerna om gravida mamman som får kommentarer; flosklerna vad hon svarar tillbaka; den trubbige och inkompetente chefen som alla har överseende med...

Om ett samhälle var så utsatt som detta och polisen är så pressad som här framställs, tror jag nog att motorn skulle skära för någon, förslagsvis Patrik, så att Mellberg antingen skulle explodera eller förvandlas till en våt fläck. Kanske sparar Läckberg det till nästa bok, för hennes roman slutar - återigen - med en cliffhanger som försäkrar om en uppföljare och barn är involverade så att man med säkerhet ska bry sig. Och visst kommer jag att läsa den, men jag hoppas att det är dags för en höjdare igen. (I och för sig måste kvaliteten få vara lite sviktande om man snittar med en bok per år.) Sedan har Läckberg även gjort det till en konst att dra ut på avslöjandet och att vänta in i det längsta med att ge läsaren hela bilden, vilket gör att man sitter uppe, trots att det är läggdags för länge sedan.

Men för att ta udden lite av vad jag hittills sagt, så visst är det bra. Sådär småokej där de läskigt bra skrämdelarna väger upp floskeltoppen. Är jag ändå hård mot henne då?