onsdag 1 oktober 2008

Sonat till Miriam - Linda Olsson


Medan jag läser letar jag ord att beskriva känslan jag har inom mig och snart slår det mig. Jag har lite lågtryck, så där som det känns inom en strax innan man börjar gråta utan att man egentligen har någonting att gråta över.

Allt är så vackert, precis som Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Titeln är fin, Sonat till Miriam, omslaget är vackert och språket är fantastiskt. Det är melankoliskt och samtidigt spännande när berättelsen om Adam läggs fram: lite som ett pussel, Linda Olsson avslöjar lite i sänder och som läsare anar man vad som hänt men längtar efter bekräftelse.

Sorgen är redan ett faktum när romanen tar sin början och sedan berättas om den ensamme Adam som börjar sitt livs resa för att få svar på livets stora frågor. Det finns gåtor att lösa, frågor att få svar på och människor att söka upp och lära känna. Mitt i allt det sävliga finns en spänning, tycker jag, som gör att läsningen går fort, trots att jag gör allt jag kan för att dra ut på njutningen.

Porträtten av människorna i romanen är fina och därför känner man mycket med dem också. Lite svårt blev det för mig bytet av berättarperspektiv efter drygt två tredjedelar av boken, när Cecilia, mor till Miriam och Adams stora kärlek, övertar berättarrollen. Efter vad som avslöjas förstår jag varför författarinnan har valt att göra så, men det blev ändå en omställning.

Sedan känner jag mig förundrad över Cecilias berättelse, eftersom det finns vissa beröringspunkter med det Astrid i Nu vill jag sjunga dig milda sånger berättade. Jag ska inte avslöja vad det handlar om, men det är en av delarna som följer med mig efter läsningens slut.

Behöver jag tillägga att jag tycker att alla, alla borde läsa det här?

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...