Nya kontakter - Sophie Kinsella

Det här är ytterligare en lättsmält romantisk komedi och konceptet känns igen oavsett om författaren heter Kinsella, Keyes eller Fielding.

Poppy Wyatt befinner sig på ett fint hotell tillsammans med sina vänner, på sin möhippa faktiskt, när brandlarmet går. När kaoset lägger sig märker hon att hennes förlovningsring, tillika den blivande makens släktring, är försvunnen. I samma veva stjäls hennes mobiltelefon och hon saknar alla sina kontakter samtidigt som hon inte kan lägga till nya. När hon hittar en mobiltelefon i en sopkorg bestämmer hon sig för att bara låna den en vecka eller så, eftersom den ändå bara låg där, och sedan hoppas hon att allt ska ha hunnit ordna upp sig. När telefonen ringer och en man presenterar sig som Sam Roxton förändras allt, för han vill ha tillbaka sin telefon och Poppy kan inte lämna den ifrån sig. De kommer överens om att Poppy ska få låna den en vecka med motkravet att hon vidarebefordrar alla meddelanden och mejl som kommer in.

Naturligtvis kan Poppy inte låta bli att lägga sig i när hon får se alla meddelanden. Hon tycker att Sam är för kort i tonen, att han inte bryr sig om ifall någon han fått barn eller om någon har goda idéer att komma med, så hon svarar på några meddelanden. Det hon inte är beredd på är den kedjeeffekt hennes inblandning får och snart är hon insnärjd i en härva av händelser. Samtidigt har hon sin fästman Magnus som hon inte riktigt blir klok på och man behöver inte ha sett många romantiska komedier i sitt liv för att förstå att det inte kommer att bli något bröllop. I sådana här berättelser handlar det mer om att se på vilket sätt författaren ska skaffa undan problemet med en fästman.

Kinsella har t.ex. skrivit En shopaholics bekännelser, som också har filmats. Nya kontakter är lite som den filmen; det blir lite för mycket. Boken är rolig och söt och jag skrattar och ler, men det är ganska många sidvändningar mellan de partierna. Den är helt enkelt ganska pratig och omständlig, precis som ovan nämnda film är. Man vill gärna "snabbspola" bara för att komma vidare till det som är bra.

PAX - Bjäran (Larsson, Korsell, Jonsson)

Sonen har nedräkning. När vi hade läst ut Bjäran sa han: Nu är det bara sex böcker kvar. Som om han gruvar sig, och jag känner igen känslan. Den där speciella när man har hittat något man fastnat för och som gör att man kan glömma tid och rum. Samtidigt också tomheten efter att ha avslutat en serie: vad ska jag läsa nu då?

Bjäran är en figur som i gammal folktro också kallades mjölkhare och den kunde användas av en häxa för att stjäla mjölk. Alrik och Viggo råkar saftigt i trubbel när det börjar försvinna värdefulla föremål i Mariefred. Träslöjds-Thomas är snabb med att peka finger mot pojkarna och vid ett möte i skolmatsalen med oroliga mariefredsbor liknar sammanslutningen vid en punkt nästan en häxprocess. Samtidigt säger Magnar och Estrid att det finns en svarthäxa i Mariefred och att hon antagligen använder sig av en bjära för att bli starkare.

Detta är hur spännande som helst, precis som i de andra böckerna, men som jag grät i den här boken, för det är så fint! Pojkarna har funnit sig till rätta hos sina fosterföräldrar och Alrik är livrädd för att allt trassel de ställer till med ska göra att de blir ivägskickade igen. Framförallt han som är äldre känner ansvar för sin lillebror men insikten om hur illa hans mamma verkligen fungerar blir klart för honom. Han kan för första gången kalla henne alkoholist. Han kan också tycka om sin lillebror på ett sådant hjärtknipande sätt, nu när det finns vuxna som tar ansvar för själva uppfostran. När Anders och Layla tar strid för deras skull och Alrik äntligen kan släppa så mycket av sitt magont, då känner jag nästan att jag skiter i hur det ska gå med svarthäxan, för med kärlek och ansvarsfulla vuxna kan vem som helst klara vad som helst.

De här böckerna är grymma: både för att de innehåller ond, bråd död, men också för att de är så skickligt berättade.

Som eld - Sara Lövestam

Det här är så fint! Det är som en romantisk komedi med skämt om måsar och grävlingar som är så dåliga att de blir bra. Det är fingrar som möts när man sitter bredvid varandra i stranden. Det är känslan av hur det känns och hur man vet att det aldrig har känts så förut och det är så fint!

Som eld gör mig lättad eftersom det får handla om två tjejer utan att någon av dem har ätstörningar, har blivit utnyttjad eller uppvisar något självskadebeteende. Lollo beskrivs som kurvig, men är nöjd över att hon kan få till en snygg klyfta mellan brösten när hon solar eftersom hon har så stora bröst. Anna är gänglig och knotig, gör upp eld och lägger ut när. Kvinnor kan, liksom. Det "enda" jobbiga är att komma tillrätta med vem man är och vad man vågar stå för.

Boken är snyggt uppbyggd så att skillnaderna mellan Annas och Lollos hemförhållanden ser gigantiska ut till en början, men snart skiner likheterna igenom. Sara Lövestam har gjort så mycket av vad som utifrån kan verka vara en liten bok, men det är ett Romeo och Julia-tema på många plan: Lollo har rika, pinsamma föräldrar och ska börja på Östra Real till hösten, men först måste hon följa med ut till skärgården för en semester hon helst av allt vill vara utan. Föräldrarna vill detoxa barnen på internet, men viskbråkar själva och dricker rosé.

Annas pappa tar sig en sup, precis som han alltid gör, ute på ön i skärgården där de ska tillbringa sin sommar, som de alltid gör. Allt verkar vara som vanligt till dess Anna träffar Lollo och bjuder med henne ut i båten. Eller, båt och båt, förresten. Den kan inte mäta sig med Lollos familjs vrålåk, men det händer någonting där mellan det att Anna drar ut choken och sedan snurrar igång den gamla båtmotorn. Allt är gammalt som Anna och hennes pappa äger, och ibland räcker inte pengarna riktigt till. Anna bor i Rågsved, bara en sådan sak.

De kommer från olika världar, har olika ekonomiska förutsättningar, ser olika ut och har olika uppfattningar om det mesta, men de passar så förtvivlat bra ihop. Sedan finns det mycket som de har gemensamt också: Annas pappa dricker för mycket och Lollos föräldrar dricker veckans tredje rosé. Båda papporna drar samma historier och samma roliga anekdoter om och om igen, medan tjejerna skäms. Föräldrarna fattar som vanligt ingenting ochSom i vilken tragedi som helst finns det hinder på vägen för kärleken, men som i vilken komedi som helst ordnar det upp sig så man får ett sådant där sug i magen av lycka i slutet.

Bok och bild från förlaget.

Mellan raderna - Jane Green

Jane Greens roman heter Mellan raderna på svenska, men det engelska originalet Bookends passar mycket bättre. Här får läsaren träffa ett kompisgäng under slutet av universitetstiden, mest för att få en uppfattning om vilka de är. Trettio sidor senare har det gått tio år och innehållet sitter lika bra som handen i handsken, som vore det en Helen Fielding- eller Marian Keyes-roman.

I den här berättelsen är det Cath som står i centrum, trots att hon är långt ifrån den mest färgstarka av karaktärerna. Hon är halvt framgångsrik som revisor på ett företag som hon inte längre trivs lika bra med att arbeta för. Hon träffar regelbundet Simon, som skulle vara en perfekt livskamrat om han inte hade varit homosexuell och om han inte ständigt hade varit kär i den som skulle kunna vara Den Rätte, men själv har hon gett upp om kärleken. Cath och Simon bjuds hem på vänliga middagar hos barndomsvännen Josh och hans färgstarka fru Lucy. Deras son Max, även kallad Djävulsynglet, tycker inte om Cath men älskar däremot den skandinaviska barnflickan Ingrid (!).

Hela berättelsen tar fart på riktigt när Lucy övertalar Cath om att de borde öppna en bokhandel tillsammans. Hon tycker att de ska klippa säkerhetsrepen och göra sådant som de alltid drömt om, så sagt och gjort, snart står de där med målarpenslar och inköpslistor. Mäklaren som har sålt dem lokalen, den allt annat än mäklarmässige James, visar tydligt sitt intresse för Cath, men så fort de försöker träffas händer det någonting som gör att Cath behövs annorstädes. Mitt i gruppens trettio-någonting-liv knackar det förflutna på dörren i form av Portia, tjejen som verkligen stod i gruppens centrum den där gången för tio år sedan, och då ställs allt på sin spets. Hur  mycket har de egentligen förändrats under de tio år som gått och hur kommer de att reagera nu när de ses igen?

Jag trodde att den här boken skulle vara lite lättsammare än vad den faktiskt var, men det finns en svärta och en bitterljuv igenkänning i allt från relationerna till återblicken på det egna jaget sedan man tagit steget ut i det verkliga vuxenlivet. Bookends, som Caths och Lucys bokhandel alltså kommer att kallas, är också titeln på en riktig bladvändare som passar bra både en solig och en mulen dag.

Mylingen - Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

Alltså, Åsa Larsson och Ingela Korsell som berättare och Henrik Jonsson som illustratör gör att vi går omkring med ben skrangliga som överkokt spaghetti här.

Det här var den läskigaste hittills, det är vi överens om både jag och sonen. Vi började med Mylingen sent en kväll, ni vet en kväll när man egentligen har lagt sig för sent för att hinna med någon högläsning, men när ens barn tittar på en med ögon som ber om läsning så kan man inte säga nej - svensklärare eller ej. Så vi läste första kapitlet. Ett efterlängtat kapitel som slutade mitt i en gastkramande cliffhanger som gjorde att vi var tvungna att läsa bara ett till. Sedan inträffade det som gör mig varm i hjärtat varje gång: sonen lägger sig och läser, frivilligt. Länge. När han kom för att berätta om vad boken handlade om var ögonen stora och näsan lite blek. Han vågade inte somna själv. Dagen därpå läste han ut boken och kunde lämna den till mig - och jag förstår honom. Goodness så spännande.

Alrik och Viggo råkar i nya svårigheter när Allhelgonahelgen närmar sig. Det är en tid när mörka krafter växer sig ännu starkare och den här gången är det fler barn som befinner sig i dödlig fara. Ett syskonpar, en flicka och en pojke, kvävs nästan till döds efter att ha hemsökts av en flicka, men ingen tror på dem och deras pappa vill inte prata om det. Estrid och Magnar förbereder sig inför den stundande helgen samtidigt som de försöker hämta sig efter tidigare attacker. En svarthäxa har slagit sig ner i byn och alla tecken visar på att hon växer sig starkare. Samtidigt träffar Alrik den mystiska flickan Iris som verkar betydligt äldre än vad hon utger sig för att vara.

Det är ungefär hur spännande som helst och jag kan inte låta bli att testa sonen med några kontrollfrågor. 
"Vad tror du om det där med att Alrik och Viggo verkar börja utveckla speciella förmågor? Att Alrik känner böckerna tala till honom och att Viggo jobbar på med sina trolleritrick?"
    Sonen ler och förstår precis vad jag vill höra. "Att Alrik kommer att behöva klara sig själv med att hitta information i böcker, kanske om Estrid och Magnar inte är där. Och Viggo kommer nog att kunna få någonting att försvinna, kanske en sak som inte får komma i fel händer."
Bra. Goda hypoteser, min unge lärling. 

Mitt i all nordisk mytologi och svensk folktro med mylingar (för det är vad den lilla flickan är), impar och hemliga bibliotek finns också det socialrealistiska, som är minst lika fängslande och hjärtknipande. De två bröderna jämför det övernaturligas längtan efter svart magi med sin mammas alkoholism, de tycker inte om chips och dricka på fredagen eftersom det var vad de fick av sin mamma innan hon försvann ut och kanske inte kom tillbaka och de är ständigt rädda för att deras problem i skolan ska göra att Anders och Layla vill skicka tillbaka dem.

Gör nu så här: köp böckerna. Det enda som eventuellt skulle kunna hindra er från att läsa dem med en gång är att ni kanske vill vänta med att läsa fram till dess nästa del/kommande delar ges ut, för väntan är olidlig. Nu håller vi på med den fjärde boken, Bjäran, och den utlovar lika hög spänningsfaktor.

Låt vargarna komma - Carol Rifka Brunt

Låt vargarna komma (Tell the Wolves I'm Home) handlar om June Elbus, fjorton år gammal och ensam i hela världen. Hon är ganska tråkig med föräldrar som båda är revisorer och med en syster som stjäl allt ljus från scenen där hon är med i olika teateruppsättningar. June är mer nörden som trivs för sig själv, som tackar nej till att shoppa med kamraterna och som hellre går ensam i skogen för att leka rollekar förlagda till medeltiden. Enda ljuset i hennes liv är morbrodern Finn som dessutom är hennes gudfar. Han favoriserar June tydligt framför hennes syster Greta, och trots att de tidigare har stått så nära varandra, blir de bara mer och mer elaka mot varandra och tar tydligt avstånd från allt de tidigare har delat.

På nyheterna talas det om aids. Året är 1987 och Reagan håller sitt första uttalande om sjukdomen som framför allt drabbar unga män. Man talar inte högt om homosexualiteten i sig, men det är underförstått. När Finns hälsa snabbt försämras förstår June att han är drabbad av den obotliga sjukdomen och hon tackar ja när Finn säger att han vill måla ett porträtt av June och Greta. Han hinner knappt färdigställa tavlan innan han avlider och sorgen blir nästan förlamande för June. Ändå är sorgen inte riktigt hennes egen, för både Greta och hennes mamma tycker att hon sörjer för hårt, för stort, för mycket. På begravningen pratar hennes förälder om någon som inte får komma dit och när June får syn på Tobey, som omnämns som Finns "specielle vän", förstår hon att det är mycket hon inte känner till om sin bortgångne morbror. När Tobey tar kontakt med henne och vill träffas tvekar hon, men går dit. Utifrån detta växer en mycket speciell vänskap fram och det är så plågsamt fint att det inte går att värja sig.

Jonas Gardell gjorde ett fantastiskt arbete med sin Torka aldrig tårar-svit. De böckerna öppnade mina ögon, inte bara för aidsdebatten utan också för förståelsen för ett samhälle som dels är skräckslaget och dels försöker skydda sig. "Man visste inte", sägs det. Man visste inte varifrån det kom, hur det skulle utvecklas, hur det kunde bromsas eller vilka vägar det kunde spridas. Människor, speciellt män, levde å ena sidan med samhällets ogillande blickar på sig eftersom de var homosexuella, men fick nu å andra sidan dessutom känna på föraktet, hånfullheten och ibland också "det är rätt åt dig"- kommentarer på grund av sitt leverne. Jag vet inte om jag hade tagit till mig berättelsen i Låt vargarna komma på samma sätt om jag inte hade haft Jonas Gardells böcker i bakhuvudet. Under läsningens gång har jag Benjamin och Rasmus som referenser och tänker på deras kärlek som hela tiden naggas i kanten av det obönhörliga lidande de tvingas leva med. Så är det för Finn och Tobey också, som ska leva med omvärldens oförståelse och dömande blickar. Då krävs det kanske att en fjortonårig flicka, som fortfarande har en öppenhet i sinnet kvar, kan göra skillnad inte bara i sitt eget liv.

Förutom den fina berättelsen finns här också sköna referenser till åttiotalskultur, med allt från musik, hår- och klädmode, tidningsskriverier och aktuella nyheter. Med tanke på att det här är Carol Rifka Brunts debutroman kan jag knappt vänta på att få läsa kommande böcker av henne.

Vårjakt i Rosengädda - Emma Hamberg

Vårjakt i Rosengädda är som en korsning mellan Norén och Björn Gustavsson: det är mörk svärta och roligt på ett gulligt sätt så att det gör lite ont samtidigt som man måste skratta.

Det finns marijuana med i bilden, för Tessans mamma Ann-Kristin har lämnat sitt gamla liv med avsikten att närma sig Tessan, men så träffar hon Älgen. Älgen är ett byaoriginal med egna odlingar av både konventionella och okonventionella mått, vilket Ann-Kristin får uppleva på ett ytterst närgånget sätt. Hon utmanar allt hon tidigare levt efter i sitt liv: hon kastar glasunderlägg, proppar ner sin gamla brudklänning i batteriåtervinningen och kör flakmoped utan hjälm. Samtidigt försöker hon lära känna sin dotter och sitt barnbarn på nytt, men Tessan förstår inte riktigt varför hon är där eller varför hon inte uppför sig som sig själv.

Tessan själv har lagt ut en helt galen annons på Blocket. Hon behöver någon som är villig att arbeta många timmar i veckan åt henne, men utan lön. Det enda hon kan erbjuda är mat och husrum. Det förvånar henne inte direkt att ingen nappar på annonsen och därför blir hon mer än skeptisk när Erland Josephson knackar på mitt i natten. Han ser ut som en luffare men pratar som kungen, har bara svenska klassiker i sin resväska och rycker till varje gång han hör ett oväntat ljud. Han kryddar mat som från en annan del av världen och kan inte sova om nätterna. Ann-Kristin kan inte heller sova och de kommer därför varandra nära.

I övrigt finns alla de andra karaktärerna från de tidigare böckerna kvar: Camilla, Flatan, Jonny, Jonatan, Bror och Chantelle och inte minst Marta, Tessans dotter, samt geten Bella. Livet för dem är som ett lapptäcke med brokiga rutor: var för sig är ingen den andra lik, men de blir liksom logiska när de sys ihop med varandra.

Oj vad jag behöver sådan här litteratur emellanåt. Det är som selleri för själen. Det renar och rensar smaklökarna (eller läslökarna?) så att jag kan skratta och gråta lite innan jag tar mig an nästa bok. Hejja Emma Hamberg. Det blir bara bättre och bättre.

Bok och bild från förlaget.