Staden utan tid - Enrique Mortiel

Om det är segrarna som skriver historien, var det då Gud eller Djävulen som vann? I romanen Staden utan tid kommer många olika tankar fram, filosofiskt framställda genom samtal mellan olika personer. Där finns Marta Vives med en ovanlig vurm för historia och släktskap. Där finns advokaten som hon arbetar för och som har fått ett ovanligt uppdrag gällande en man som dött under mystiska omständigheter. Där finns Fader Olivade som är så lärd att till och med påven frågar honom om råd ibland. Slutligen finns det en juvelerare, som har samma intressen som Marta, men med vitt skilda uppfattningar.

I skuggorna finns också en man som inte åldras. En man vars ansikte dyker upp på olika ställen, vid olika tidpunkter, men som fortfarande inte åldras. När Marta kommer i hans väg får hon sitt livs historielektion, inte bara om Barcelona, utan om kampen mellan gott och ont som den såg ut för årtusenden sedan.

Den här boken kan på sätt och vis liknas vid "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" genom det att mannen som inte åldras är med vid de olika historiska händelser som ägt rum i staden, alltifrån Tragiska veckan till de olika krig och belägringar som drabbat den, men också mötet med Gaudí och Picasso. Det humoristiska som Hundraåringen bjuder på finns dock inte med här, utan är en renodlad roman med intresse för det diaboliska och det historiska. De filosofiska resonemangen blev tidvis lite för långa och även om jag inte betvivlar att författaren är påläst tycker jag resonemangen om religionerna är lite för enkelspåriga för att vara övertygande. Gillar man Barcelona är den här boken intressant ut flera perspektiv.

Bild lånad av förlaget.

Oceanen vid vägens slut - Neil Gaiman

Oceanen vid vägens slut har poppat upp i samtal i min bokklubb ett flertal gånger och nu fick den följa med hem när skolbibblan erbjöd sommarlån (två och en halv månad). Har man den här boken hemma behöver man den bara över helgen, för när du väl har börjat läsa kan du inte sluta.

Är det en ungdomsroman? Är den mer passande för en vuxen läsare? Ja och ja. Den rör sig i gränslandet, för precis när jag tänker att den här ska jag tipsa eleverna om, då blir den så obehaglig att jag inte kan stå för de sömnlösa nätter de kan utsättas för om de läser den. Neil Gaiman har också skrivit Coraline, ytterligare en fantastisk bok, som skrämmer skiten ur alla som vågar sig på att läsa den.

I den här boken får vi följa en fyrtiosju år gammal man som förblir namnlös när han återvänder till sin hemstad i samband med en begravning. För att fly undan alla som vill beklaga sorgen hamnar han hos grannarna som finns kvar i dunkla minnen, men som han först har svårt att minnas namnen på. När han sätter sig ner vid deras ankdamm sköljer minnena från hans barndom över honom och läsaren får följa med tillbaka till tiden när han var sju år gammal när en mycket märklig sommar förändrade hans liv.

Kvinnorna Hempstock, gamla fru Hempstock, fru Hempstock och Lettie Hempstock bor på gården, utan någon man närvarande, för "varför skulle vi vilja leva med det besväret?". Lettie är elva, men det dröjer inte länge innan vår protagonist frågar hur länge hon har varit elva. Kvinnorna pratar på ett sätt som är märkligt i hans öron och de verkar veta saker, både om honom, om sådant som har hänt och om sådant som inte ännu har hänt. Pojken, som är sju, måste flytta in till sin systers rum, eftersom familjen ska hyra ut hans då de behöver pengar. Det är fler familjen i bygden som grälar om ekonomin och plötsligt böjar det dyka upp pengar på märkliga sätt som egentligen bara gör att situationen blir märkligare - och mer ond.

Gruvarbetaren som hyr in sig i pojkens rum kör över pojkens katt och tar sedan sitt liv. Pojken håller på att kvävas av ett mynt, som på något sätt har hamnat i hans hals medan han sov. När han möter Lettie tar hon med honom till en plats där uråldriga krafter bor och det enda han behöver göra är att inte släppa hennes hand. Han släpper henne dock, bara för en sekund, men det är tillräckligt för att han ska bli besatt av en varelse som övertar honom som värd, till dess hon kan följa med tillbaka till deras värld.

Väl tillbaka flyttar barnflickan Ursula Monkton in och pojken värjer sig mot henne, men hon tar över familjen. Hon blir hans lillasysters bästa vän och hans pappa är som förhäxad av henne, vilket gör att den annars så kärleksfulle fadern blir mer och mer aggressiv. Modern är frånvarande mer och mer och Ursula ser till att pojken inte kan lämna hemmet. Pojken förstår att han måste komma i kontakt med Lettie och att hon är den enda han kan lita på. Situationen blir mer och mer hotfull, till dess den stora konfrontationen måste ske.

Det är oerhört välskrivet och den krypande känslan av obehag är nästan värre än de motbjudande beskrivningarna av vuxnas maktutövande över barn eller maskar som krälar sig in i kroppen. Det är skräck och spänning i skön blandning med personporträtt som man så väl kan känna igen sig i. Läsning för vuxna eller för barn? Både ock, men samtidigt ingenting för den räddhågsne.

Det brinnande rummet - Michael Connelly

Var det här farväl? Utan att berätta för mycket så står det i romanens början snart klart att Bosch börjar närma sig pensionsåldern och sin sista tid ska han utreda kalla fall samtidigt som han har en färsk utredare vid sin sida. Bosch blir ihopparad med Lucky Lucy, en skarpsinnig och driven kvinna som har sin egen ryggsäck med erfarenheter som gör att hon vill kämpa för det goda i världen. Fallet de blir tilldelade, ett mord på en musiker, visar sig snart ha kontaktpunkter med två andra händelser: en brand där nio personer, varav många av dem barn, samt ett bankrån i samma område. Spåren leder dem, som vanligt, till samhällets toppskikt i maktens korridorer. I samband med detta nämns också den cyniska inställningen som polisledningen verkar ha, att om det finns möjlighet att göra sig av med vissa utredare innan de börjar plocka ut sin pension så tar man gärna det och det bådar inte gott för Bosch.

Som vanligt tycker jag att det är välskrivet. Connelly presenterar i Det brinnande rummet ett yrke som vi mest känner till från den uppsjö av kriminalserier som visas på tv, men med den skillnaden att det aldrig finns ett entydigt svar på någon händelse. Det finns alltid lösa trådar som man inte kan, hur gärna man än vill, knyta ihop. Den som är skyldig går inte alltid att häkta och den som varit offer får inte alltid upprättelse. Vi känner igen formeln, men det jag tycker bäst om är att berättandet inte känns gammalt trots att Bosch börjar vara trött.

Var det då farväl? Det är inte säkert. Bosch verkar vara svår att göra sig av med, så man kan väl alltid hoppas, men dottern Maddie verkar vara på god väg att följa i sin fars fotspår. Med hennes inträde i lagens tjänst finns det säkert många historier kvar att berätta.

Blod på snö - Jo Nesbø

Om man vill tänka sig att varje människa har en superkraft så skulle jag säga att Nesbøs är att få människor att läsa. Det bästa med det scenariot är att det är fullt möjligt. Det är genomförbart. Nu pratar jag inte bara om att jag som läsare påbörjar en av hans böcker och sedan är lite världsfrånvänd och asocial till dess boken är utläst, utan mannen arbetar faktiskt med att utrota analfabetismen. "Intäkterna från Blod på snö och Midnattssol går oavkortat till Harry Hole-stiftelsen som har till syfte att bekämpa analfabetismen i världen" skriver Piratförlaget i sitt utskick och jag ryser.

I den nya romanen Blod på snö får vi möta en annorlunda man som samtidigt skulle kunna vara vem som helst. Olav är ordblind och har inget läshuvud, men kommer ihåg mycket av det han har läst. Ibland har han svårt att förstå orden, men kommer inte på detta förrän senare och då har han redan hunnit få ihop en egen berättelse - som han oftast tycker är bättre än originalet. Just detta gör att jag som läsare får två berättelser, eller egentligen många fler, till priset av en.

Olav, som delar namn med en kung, är egentligen ingen. Han lever i samhällets utkant och har boken "Samhällets olycksbarn" på rumsbordet. Samtidigt är han någon, för han är den man ringer om någon behöver expedieras. Han är en mördare man kan hyra om någon behöver försvinna, och han har inga moraliska bryderier angående att ta på sig de jobben. Det är så många andra jobb han säger sig vara för korkad för att kunna utföra och beskrivningarna av dessa: rånare, hallick, langare - målar upp en dråplig, men samtidigt mörk bild av en annorlunda mördare.

Allt ställs på sin spets när han får ett nytt uppdrag: att mörda sin chefs fru. Han håller henne under uppsikt under några dagar för att lära sig hennes rutiner och för att kunna se till att mordet inte ska kunna spåras tillbaka till hans chef, men då händer det som komplicerar allt, att han blir förälskad i henne.

Jo Nesbø är börsmäklare, musiker och författare, men hans superkraft är alltså att få människor att läsa och det i dubbel bemärkelse. Superkraft.

Bok och bild från förlaget.

Huset mittemot - Alex Haridi

Okej. Det kanske inte är världsomvälvande, men ibland får jag ovilliga läsare att läsa av fri vilja. Det är också vad som hände efter det att jag hade läst första kapitlet av Alex Haridis bok Huset mittemot högt för fyra av mina gymnasieklasser. En av grabbarna (ni vet de där som vanligtvis har matcher att spela eller tangentbordsknappar att trycka ner) gick och lånade boken och sade nästa dag: "Jag vet inte vad som hände men jag läste 150 sidor igår."

Det är enkelt att inspirera unga människor till läsare om man presenterar den här boken för dem.

Romanen handlar om Joel som bor med sin mamma och syster i Uddviken. Det är ett gammalt brukssamhälle där interiören i den nedlagda fiskfabriken har gjort den längsta resan, nämligen den till Korea, dit den skickades när ortens största industri lades ner. Den mest kända - och mest mytomspunna händelsen - är dock berättelsen om Jonathan Andersson. Alla historier låter olika, men kärnan är densamma: tretton år gammal cyklade han hem från skolan, gjorde sina läxor och åt mellanmål. Sedan hängde han sig.

Känslan när trettio elever (eller okej, kanske inte alla trettio), förvånat tittar upp och undrar varför jag slutar läsa är svår att beskriva. Då är det lättare att föreställa sig deras himlande ögon och kommentaren "Orka" när jag säger att de måste läsa boken för att få veta fortsättningen.

Joel som är huvudperson i den här boken är också tretton år, vilket ger berättelsen ännu mer nerv. Han kan sätta sig in i den döde pojkens situation på samma sätt som läsaren kan förstå hans eget liv: skolan, att vara duktig, att ha en kompis som strular till det mesta, vem som ska få ett storasyskon att köpa ut öl till festen på kullen - och vem som kommer att anta utmaningen att knacka på dörren till Ödehuset, det vill säga huset mittemot tomten där Joel bor. Ett stort spänningsmoment är det där som man känner igen från sin egen barndom: berättelserna om en plats som man är för rädd för att gå till, men för dum för att hålla sig undan.

Författaren har bland annat skrivit manus till Äkta människor och Blå ögon, vilket i sig säger en hel del, men i övrigt älskar jag språket i den här romanen. Jag är inte tillräckligt pretentiös för att kalla den suggestiv och inte ligger Harper Lees To Kill a Mockingbird tillräckligt nära i minnet för att få nämnas i jämförelse, som de stora dagstidningarna gör i sina recensioner. Joels kompis Kalle bor i trappuppgång fyra, på fjärde våningen i en fyra, bara en sådan sak. Kalla mig lättroad, men jag nöjer mig med det och sådana exempel finns det många av.

Det här är bra och mycket filmiskt. Kanske är det manusbakgrunden som gör det, men huvudordet i den första satsen är att det är bra.

Bild lånad av förlaget.

En viktig bok. Årets viktigaste? Den viktigaste hitintills? En perfekt present till mors dag i alla fall.

Det här kan vara den viktigaste boken jag har köpt, inte bara i år. Jag smet ner på lunchrasten (okej, det fanns sushi med i bilden också) och köpte den. Nu i maj är det 70 år sedan Andra Världskrigets slut och det är en god anledning att fira, bl.a. genom att köpa den här boken.

Jag har bara påbörjat läsningen, men det är svårt att slita sig. Vad visste Sverige om det som pågick? Mycket, ska det visa sig. Var vi omedvetna om det judarna och andra utsatta grupper tvingades utstå och utsattes för? Inte alls. Var vi neutrala? Nja, de allierade verkade inte så nöjda med att vi, med vår "neutralitet", sålde kullager till tyskarna.

Urklipp från olika tidningar, skönt kommenterade med "skitprat", avskrivna brev från män och kvinnor som på olika sätt varit delaktiga i kriget och allmänna berättelser om hur Sverige påverkades av kriget finns samlade i Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945. Här får man som läsare också möta Astrid själv, i olika sinnesstämningar, som skriver på Pippi Långstrump, som stukar foten och som är utled på kriget.

Världens bästa Astrid med en bok som passar som världens bästa morsdagspresent.

Klingsor - Torgny Lindgren

Kanske tyckte jag så mycket om den här lilla romanen för att jag hörde författaren presentera den - eller snarare bli utfrågad om den - på Litteraturfestivalen förra året. Torgny Lindgren är Sveriges främste skrönikör och i Klingsor visar han återigen varför.

Det är roligt och allvarligt, verkligt och svårfångat, dödligt och levande. Det är framför allt svårt att sammanfatta vad Klingsor handlar om. Handlingen utspelar sig, välbekant nog, i de västerbottniska skogarna, närmare bestämt i Håptjärnliden. Läsaren förstår att en bok ska skrivas om den stora konstnären Klingsor, som i verk och mening avbildar bruksföremål. Han för resonemang om vad som är verklig konst och om konst någonsin kan avbilda det verkliga, eller om avbildningen är en mer essentiell version av verkligheten. Ja, ni fattar. På den vägen är det. Vissa utlägg blir fängslande och tankarna snurrar - till dess jag blir varse att han, Lindgren, nog driver med mig. Mycket riktigt. Det kommer en blinkning och jag inser att mitt i allt har nästa skröna smugit sig in och blivit en del av det allmängiltiga.

Så vad handlar det om då? Ja, jag vet inte. Om allt, men mest om Klingsor och det "vi" som ska skriva en bok om honom. På detta följer levnadens förutsättningar, ofta illustrerat genom det glas som en gång blev lämnat ute i skogen och som i sanning uppenbarar för Klingsor att den döda materien inte är död.

Klart läsvärd och mycket Lindgrensk.