Huset mittemot - Alex Haridi

Okej. Det kanske inte är världsomvälvande, men ibland får jag ovilliga läsare att läsa av fri vilja. Det är också vad som hände efter det att jag hade läst första kapitlet av Alex Haridis bok Huset mittemot högt för fyra av mina gymnasieklasser. En av grabbarna (ni vet de där som vanligtvis har matcher att spela eller tangentbordsknappar att trycka ner) gick och lånade boken och sade nästa dag: "Jag vet inte vad som hände men jag läste 150 sidor igår."

Det är enkelt att inspirera unga människor till läsare om man presenterar den här boken för dem.

Romanen handlar om Joel som bor med sin mamma och syster i Uddviken. Det är ett gammalt brukssamhälle där interiören i den nedlagda fiskfabriken har gjort den längsta resan, nämligen den till Korea, dit den skickades när ortens största industri lades ner. Den mest kända - och mest mytomspunna händelsen - är dock berättelsen om Jonathan Andersson. Alla historier låter olika, men kärnan är densamma: tretton år gammal cyklade han hem från skolan, gjorde sina läxor och åt mellanmål. Sedan hängde han sig.

Känslan när trettio elever (eller okej, kanske inte alla trettio), förvånat tittar upp och undrar varför jag slutar läsa är svår att beskriva. Då är det lättare att föreställa sig deras himlande ögon och kommentaren "Orka" när jag säger att de måste läsa boken för att få veta fortsättningen.

Joel som är huvudperson i den här boken är också tretton år, vilket ger berättelsen ännu mer nerv. Han kan sätta sig in i den döde pojkens situation på samma sätt som läsaren kan förstå hans eget liv: skolan, att vara duktig, att ha en kompis som strular till det mesta, vem som ska få ett storasyskon att köpa ut öl till festen på kullen - och vem som kommer att anta utmaningen att knacka på dörren till Ödehuset, det vill säga huset mittemot tomten där Joel bor. Ett stort spänningsmoment är det där som man känner igen från sin egen barndom: berättelserna om en plats som man är för rädd för att gå till, men för dum för att hålla sig undan.

Författaren har bland annat skrivit manus till Äkta människor och Blå ögon, vilket i sig säger en hel del, men i övrigt älskar jag språket i den här romanen. Jag är inte tillräckligt pretentiös för att kalla den suggestiv och inte ligger Harper Lees To Kill a Mockingbird tillräckligt nära i minnet för att få nämnas i jämförelse, som de stora dagstidningarna gör i sina recensioner. Joels kompis Kalle bor i trappuppgång fyra, på fjärde våningen i en fyra, bara en sådan sak. Kalla mig lättroad, men jag nöjer mig med det och sådana exempel finns det många av.

Det här är bra och mycket filmiskt. Kanske är det manusbakgrunden som gör det, men huvudordet i den första satsen är att det är bra.

Bild lånad av förlaget.