Vi måste sluta ses på det här sättet - av Bjärbo och Lindbäck

Hanna går sista året på gymnasiet och har storslagna planer för hur livet ska bli efter studenten. Hon och bästa kompisen Märta lever, läser, pratar, längtar... och har satt en kompassnål mot Paris. De lever, läser, pratar, längtar den kvällen när de sitter på utestället – samma uteställe som nyseparerade Jens har valt att besöka för att ta en killkväll med singelkompisarna. Hanna och Jens blir nästan osams där vid bardisken, men när sarkasmerna har haglat och anglicismerna har landat så finns där istället någonting annat. Det finns blickar som dröjer sig kvar och leenden som är fina och bokens ”meet cute” är ett faktum. Det blir ett dråpligt avslut på första natten tillsammans och Hanna visar sig vara en riktigt rolig tjej.

Det är inte lika roligt när hon kommer till skolan och träffar klasskompisen Oskars nya assistent, som visar sig vara Jens. Är det inte typ olagligt att ha haft ihop det med en lärare? Fast han är ju inte en lärare utan assistent. Men ändå… Och så där fortsätter det. Inte blir det enklare av att Jens har sin packning (både bildligt och bokstavligt) från sitt förra förhållande, det där som precis tagit slut, och Hanna vill helst inte tänka på sådant som kan bli jobbigt. Hon vill ju ha roligt och är inte så jättepå när det gäller komplikationer.

Jag blir så nyfiken på hur man jobbar ihop med att skriva en bok när författarna redan är etablerade på var sitt håll. Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har skrivit Vi måste sluta ses på det här sättet tillsammans och jag tycker att man känner igen deras respektive uttryckssätt utan att man för den sakens skull sitter och tänker att den ena eller den andra har skrivit det ena eller det andra. Boken är finstämd med humor och sköna beskrivningar av hur en ung vuxen och en lite äldre ung vuxen kan träffas och falla för varandra. Jag älskar att det inte finns några moralkakor eller slampstämplar trots att sexet är ett faktum! Det enda jag har kan vara utan är dialogerna med alla engelskheter. Jag fattar ju att det pratas så (herregud, jag hör det ju fem dagar i veckan på jobbet) men jag tycker inte att det behöver betonas särskilt mycket i skriven text. Alla låter unga och rappa och rolia ändå. 

Man måste älska Hanna som person. Hon är verkligen 18 år. Lite vuxen och lite barnslig. Lite naiv och lite klok. Hon bryter ihop men blir aldrig patetisk.  Och viktigast av allt: hon struntar inte i sig själv eller andra bara för att hon har fått ihop det med en kille. Han är viktig, men inte viktigast.

Vad lär vi oss då av detta? Att det finns bra ungdomslitteratur som inte skriver andra på näsan, men som ändå tar upp viktiga ämnen på ett sätt som inte måste gå ut på att tjejen har dåligt samvete för sex eller resor till Paris. 

Bok och bild från förlaget.