Det slår mig, så här efter läsningen av Emma Hambergs andra bok, Larma, släcka, rädda i Rosengädda, att det här kan vara 2010-talets svar på Saltöserien av Viveka Lärn. Det lilla samhället med nyinflyttade kvinnan och de redan bofasta som får sina liv förändrade för alltid i och med att någon rör om i grytan. Och på tal om att röra om i grytan, så är det just det Tessan har tänkt göra.
Tessan är den enda som blev kvar i Rosengädda stationshus och eftersom hon har upptäckt att hon både har fallenhet och känner stor passion för matlagning så är det detta det gamla huset ska användas till. Här testar hon tillagning av olika rätter och de blir så kulinariskt fulländade att det får stora starka män att fälla tårar av rörelse.
De andra personerna, frankofilen Bror och hans fransosiska Chantelle samt Jane och alla smådjur, har dragit vidare, åkt hem eller åkt bort och kvar står Tessan mitt i livet och med en get till sällskap. Då blir det plötsligt plats över för nya karaktärer att presentera sig och det är en brokig men härlig samling människor: Jonny med de breda axlarna och fyrtio års återhållen gråt inom sig; Den världsvane erotikmästaren Rafael som likt en säsongsfågel bara har mellanlandat i Rosengädda; Camilla som kröker rör och krökar... Ja, det råder ingen brist på byaoriginal i den här boken.
Jag gillar't. Beskrivningen av maten som tillagas i boken gör mig sugen på att smaka vildsvinskorv med surkål och timjan. Beskrivningen av Flatan (han gör storstilad comeback!) och Jonny vid matbordet är härligt befriande. Beskrivningarna av synen på den egna kroppen och varför den aldrig borde utsättas för stringtrosor och obehaglig BH är störtskön. Det blir till en julberättelse som lägger sig som grädde på moset för min del.
Bok och bild från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar