Torka aldrig tårar utan handskar, del 3: Döden - Jonas Gardell

Jag tycker att Jonas Gardell är helt fantastisk, speciellt i skrift. Jag följer honom på facebook och twitter och rörs ofta av hans korta inlägg. I dag publicerade han en status som talade om att någon har planterat en rosenbuske i Koppom. Samme någon har skrivit en lapp som löd: "Till minne av Rasmus Ståhl. /Benjamin". Böckerna om Rasmus och Benjamin och historien om bögpesten, alltså en vacker historia om kärlek mellan två människor och samtidigt en berättelse om en sjukdom som vid den här tiden piskade upp ett oerhört människoförakt, har rört mig. De här böckerna lever med mig och jag tänker ofta på dem.

I den avslutande delen av romanserien Torka aldrig tårar utan handskar, den del som heter Döden, förstår man redan på titeln vad den kommer att handla om. I boken växlar berättarperspektivet mellan i huvudsak två personer, Benjamin och Jonas Gardell själv.

Benjamin sitter vid livskamraten Rasmus sida när döden bara är några andetag bort. Vid sjuksängen berättas händelser genom minnesbilder som alla börjar på ungefär samma sätt: barndomen och en sorts andra födelse när steget mot att leva ett fullt liv togs. Hur fin filmatiseringen än var kan det inte mätas mot böckernas storhet. Lars-Åke och Seppo får mer utrymme i boken och jag som tyckte så bra om Lars-Åke njuter av att få följa hans livshistoria.

Det är svårt för mig, född i slutet av 70-talet, att förstå synen på homosexuella under 80-talet. Det är svårt att förstå att människosynen, inte bara hos enskilda individer utan i ett helt samhälle, genomsyrades av förakt och avsmak. I dag är prideparaden en av de enskilt största händelserna i Sverige och det finns både sambolagar och nu mera möjlighet att ingå partnerskap mellan samkönade personer. Till och med i kyrkan, denna en av samhällets mest konservativa institutioner.

Och ändå - samtidigt - är det inte många veckor sedan Emma Green Tregaro målade sina naglar i regnbågens färger för att i nästa stund bli både kritiserad och kallad gayikon. Det säger mycket om vårt samhälle och om vår människosyn.

Jonas Gardell berättar om sjukhusens ovilja att ta emot de drabbade, om sjukvårdens ovilja att vårda, om lagstiftningen som blev kontraproduktiv genom att många homosexuella istället undvek att testa sig. Det blir lite grann en historielektion, men det är lätt att förlåta. Allt går inte att berätta genom att väva in i bokkaraktärernas livsöden. Döden är på alla sätt påtaglig och Gardell beskriver så målande hur det kan vara lika jobbigt att vara överlevande som det är att vara dödsdömd.

Föräldrarna till de drabbade lever med sin skam: att inte alltid kunna älska sitt barn villkorslöst. Att inte kunna berätta sanningen för sina vänner. De skriver i begravningsannonsen att de sörjande ska tänka på cancerfonden, eftersom de inte kan skriva ut vad som verkligen orsakade sönernas död. Föräldrarna får också framföra de kritiska rösterna. De som anklagar de homosexuella för promiskuitet och som underförstått menar att de får skylla sig själva. De kan inte låta bli att tala om att det här aldrig hade hänt om de hade levt anständigt. Rasmus mamma blir frustrerad och frågar varför allt måste handla om sex. Varför måste allt handla om penetreringen, undrar hon. Jag undrar faktiskt också det ibland, för ibland ligger betoningen mer på sexet än på relationerna. Kanske är det ett medvetet drag av Gardell?

Hur som helst är böckerna ungefär hur bra som helst, för att inte säga viktiga. Förhoppningsvis kan vi lära oss någonting av historien, om inte annat än att aldrig glömma.