Det är den där krypande känslan av obehag. Den som gör att du undrar om du verkligen är ensam i rummet; den som får dig att ana att du egentligen inte kan gömma dig; den som gör att du vet att lagen inte räcker till. Det är den känslan Jo Nesbø framkallar hos mig varje gång jag läser hans böcker.Gengångare är inget undantag. Det är snarare ett klimax som uppnås i den här, nionde, romanen om Harry Hole.
Egentligen är Harry Hole den modernaste av superhjältar. I en nutid där ingenting får vara heligt behöver inte heller han låtsas vara någon han inte är och hans superhjältekrafter består i att han har ett sjätte sinne när det gäller de problem han blev född att lösa. Det står tidigt klart att lagen inte räcker till när det gäller den situation Oslo befinner sig i. Lagen gäller bara de redan skötsamma; de som ibland kör för fort eller fuskar med skatten. Den ryska drogklan som håller Norge i ett järngrepp är i det närmaste oantastlig och ledaren är nästan mytiskt placerad i skuggorna. Lagen kan inte komma åt honom.
Detta blir stickrepliken för den moderne superhjälten. Superhjälten som har slutat supa, men som ändå är medveten om att hans kryptonit är förpackad i en Jim Beam-flaska. Det är förståelsen för den största kärleken, alkoholen eller narkotikan, som gör att han kan kliva in med sina okonventionella metoder och försöka ställa allt till rätta. Han är redo att offra sig för the greater good som han, trots sin cynism, fortfarande vill tro på. Återseendet av Rakel, Oleg och Oslo blir kärt, men bäddar för en uppgörelse som förändrar mer än han någonsin kan ana.
Har vi då inte läst det här förut? En försupen kriminalare med svårigheter för auktoriteter och med obefintlig fallenhet att vårda en nära relation. Jo, vi har läst det förut, men det har aldrig varit så här bra.
Utgiven av Piratförlaget. Finns att köpa här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar