Att stå för den man är, eller för den man vill vara, kan vara svårt när man är 13 år - och inte blir det lättare om man vill göra det i kolt och näbbstövlar. Agnes ska tillbringa några veckor uppe i Soppero hos sin mormor och morfar och längtar, längtar, längtar. Det är inte bara det vackra ljuset, släkten och kusinerna som lockar, utan där finns också Henrik. Heaika som hälsar på henne med "hej vacker" på samiska, språket hon så gärna vill lära sig men som än så länge är obekant för henne, ett par ord undantaget.Agnes kärlek till sitt samiska arv är inte okomplicerat: hennes mamma har i bybornas ögon svikit sitt ursprung genom att flytta söderut och gifta sig med en icke-same, trots att hon hade goda skäl att lämna sin hemby. Det finns gamla oförrätter som inte klarats ut och Agnes hamnar i skottlinjen när de ska klaras upp. Det finns motsättningar där norrbottniska icke-samer ser ner på och hånar samerna medan det finns en uppfattning bland vissa samer vad som bör uppfyllas för att räknas in i gemenskapen. Agnes får tyvärr lära sig att vissa anser att hon inte är god nog att räknas fullt ut.
Det finns många intressanta delar i den här romanen. Bland annat får Agnes ett kuvert med posten där ett mysterium presenteras. Om hon utför den handling som efterfrågas kan det bli lösningen på den tvist som skilt två släkten åt under en lång tid. Den här berättelsetråden lämnas åt sitt öde, vilket blir lite av en besvikelse. Om det handlar om gamla offerplatser och den naturmagi som präglar hela den samiska trosföreställningen bör man ta vara på detta pangstoff och höja spänningen ännu mer.
Språket i boken är också någonting att lägga märke till. Må vara att Agnes själv i sina tankar kommenterar att vissa, speciellt de äldre, talar nästan bakvänt ibland. Detta kanske görs övertydligt för att skillnaderna i språk och kultur inte ska gå obemärkt förbi den ovane eller mindre uppmärksamme läsaren. Jag tilltalas dock av det språkliga greppet och känner igen företeelsen från min egen dialekt:
"En köpare från Kiruna kommer nästa vecka och sen är det bybor resten, som ska ha valparna" (s. 160).
Hej vacker, skriven av Ann-Helén Laestadius, är en fin liten bok men jag är mindre tilltalad när berättarperspektiven ändras. Det här är Agnes bok, men helt plötsligt får mamman, en gammal tant och några andra personer äga berättandet och jag tycker att det stör läsningen. Det borde gå att få fram de viktiga delarna av deras berättelse utan att bryta upp tonåringens händelseschema. I övrigt är det här en ungdomsroman för den lite yngre tonåringen och enligt mig är det en tilltalande sådan. Det finns kärlek och hinder, spänning och upplösning, kulturer och krockar i en bra blandning.
Bild lånad från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar