Chimamanda Ngozi Adichie om nigerianskt familjeliv

Sällan har någonting så lågmält berättat gripit tag i mig så mycket. Chimamanda Ngozi Adichie berättar om när livet för alltid förändrades för familjen Achike, här sett genom sextonåriga dottern Kambilis ögon.

Det hon ser är fadern, allsmäktig och enväldig härskare i huset, som bekämpar korruption och förtryck genom sitt arbete med en regimkritisk tidning. Läget i Nigeria är spänt och inbördeskriget gör sig glimtvis påmint. Fadern är strängt utövande katolik, något som han hårdfört fostrar resten av familen in i. Många ser upp till honom, även hustrun och barnen, men det är en konstig typ av beundran som mer beror på fruktan.

Modern är den som blir värst drabbad av faderns heliga vrede och hon misshandlas ofta och brutalt. Hon förlorar två barn på grund av faderns misshandel och det kan vara en medveten strategi från patriarken. Det skrivs inte rakt ut, men jag tolkar det som att han ser till att familjens storlek begränsas. Samtidigt gör man i staden narr av modern för att hon inte kan ge Eugene Achike fler barn, vilket en man av hans rang borde ha.

Brodern Jaja vägrar i romanens inledning att ta nattvarden och sedan gör han uppror när familjen samma kväll samlas kring matbordet. Berättelsen börjar sedan med att berätta vad som leder fram till denna bristningsgräns - det ögonblick när det antingen kommer att bära eller att brista och som läsare förstår man att ett avgörande måste ske.

Genom att bo hos faderns syster Ifeoma, också katolik, får Kambili och Jaja se en helt annan sida av kristendomen; faderns fördömande och syndkoncentrerade ställs mot fasterns kärleksfulla och glädjerika tro. Fadern nämner helvetet och skärselden i sina svavelosande böner medan Ifeoma ber om skratt, glädje och kärlek. Trots att barnen får se denna andra sida av den tro som de begränsats av sedan de var små, vågar de inte ge uttryck för sina funderingar eller protester. De hör hela tiden faderns röst inom sig som talar om vad som är fel, vilket är det mesta.

Kambili försöker sätta sina fötter på precis samma ställen i trappen som sin bror när de går upp till sina rum. Denna scen i boken är central för hela hennes väsen. Hon är helt förstenad i sig själv och vågar inte agera i någon situation, av rädsla för att göra fel. Hon tänker ofta att hon önskar att hon sagt orden som Jaja har uttalat, eller om någon annan säger eller gör någonting som gör hennes pappa förtjust. Samtidigt är det bättre för henne att inte göra någonting alls, än att göra fel.

Hennes utveckling kommer dock och då är hon som en lila hibiskus omgiven av alla de andra, vanliga röda. Här tycker jag att författarinnan visar sin geniala berättarkänsla för det smyger sig på, lika lågmält som Kambilis väsen uttrycks. Det börjar med ett litet, förfluget leende. Sedan kommer hennes första kommentar när hon står upp för sig själv inför den krävande kusinen. När fader Amadi besöker familjen och tydligt visar sitt intresse för henne, begränsas hon först av faderns fördömande röst inom sig, men kärlekens kraft övervinner rädslans och hon utvecklas även genom detta.

Brodern Jaja är den som stångas hårdast inom familjen för att stå emot förtrycket. Det är han som måste testa och bryta sig loss och när han gör det blir vedergällningen hård. Samtidigt tar han alltid på sig skulden när någon annan riskerar att råka illa ut och det är det tydligaste och mest handgripliga sättet att visa sin kärlek på i den här boken verkar det som.

Den här boken gavs ut 2010, men är Adichies debutbok. Det är en vacker men samtidigt brutal skildring av en familj, men förmågan att nyansera och visa på olika sätt att tänka och handla blir en fantastisk läsupplevelse.

Bild lånad från förlaget.