Darling River: Glappen i Lolita fylls i av Sara Stridsberg

Att bli vuxen kan vara lika traumatiskt som att födas, tror jag. När man varken är barn eller vuxen och känner sig lika vilsen i båda rollerna, kan konsekvenserna bli ödesdigra beroende på hur din vilja styrs. I den här boken blir resultatet en tragedi i en rosenträdgård: vackert och fruktansvärt.

I Sara Stridsbergs roman Darling River får läsaren i huvudsak följa en hjärtskärande och uppslitande berättelse som tar sin början i en bil där flickan Lo åker omkring på en av många nattliga utflykter med fadern. Lo beskriver sin far som en man där våldsamheten alltid var närvarande men underliggande. Hon såg honom aldrig bära hand på någon, men likväl visste hon att han kunde vara kapabel till fruktansvärda handlingar. Hon är en flicka som lever som en kvinna och som tar oerhört stor skada av detta. Förhållandet till fadern beskrivs för läsaren på samma sätt som Lo upplever sin far - det finns så många underliggande fingervisningar, men det mesta skrivs aldrig rakt ut. Min värsta fiende i läsningen är den egna fantasin och i den blir det verkligen fruktansvärt.

Stridsberg använder språket på ett makalöst sätt där flera olika berättelser och texttyper vävs in i varandra. Alla delar är brutalt och naket beskrivna med en realism och detaljrikedom som ofta blir för mycket för mig. Darling River är en roman om kvinnor som alla varit eller blir utsatta för livets orättvisor. Det är inte bara Lo, utan även apan Ester som är helt i sin fångvaktares, vetenskapsmannens, våld. Kvinnan som reser runt i Europa har lämnat sitt barn och hon frågar sig: "Vad är en mor utan sina barn?" och svaret kommer strax, att hon är ”en omänniska. En solförmörkelse. En söndersliten ros.”

I en intervju i SvD berättar Stridsberg själv om inspirationen hon fått av Nabokovs roman om Lolita och den kan man läsa om här.

Jag får ofta känslan av att jag läser Joyce Carol Oates under läsningen av Darling River. Jag tror att det är brutaliteten i människornas livsöden, där de på plågsamma vis sakta närmar sig sin undergång, i mötet med det skönt flytande språket som förvirrar mig. När jag sitter och läser, med mina egna barn springande runt fötterna ömmar hjärtat och jag vill snabbt glömma det jag läst, men jag har en kansla av att det kommer att ta ett tag. Det här biter sig fast och vill inte släppa taget.

Bild lånad från förlaget.