Mattia och Alice skulle kunna vara perfekta för varandra och kanske är de också det. De skulle kunna leva sina liv tillsammans, medvetna om den andres hemlighet men ändå leva sina liv sida vid sida utan att avslöja den för varandra. De gör inte det. De är som en logisk matematisk ekvation som borde gå att lösa, men det är något värde som inte stämmer och som gör det omöjligt för dem att bli en enhet."Primtalen är tal som bara är delbara med 1 och med sig själva. De står på sina platser i en oändlig följd av naturliga tal, inklämda som de mellan två andra, men ändå ett steg längre bort i jämförelse med dem. De är udda och ensliga tal, och det var därför Mattias tyckte de var så fascinerande /.../ Andra gånger misstänkte han att även de skulle vilja vara som alla de andra, helt vanliga tal, men av någon anledning kunde de inte det." (S. 121)
Citatet säger allt om huvudpersonerna i Paolo Giordanos roman Primtalens ensamhet (La solitudine dei numeri primi). Mattia bär på en hemlighet så tung att han fastnat helt i sig själv. Han har fullt upp med att kontrollera sig själv genom att metodiskt leva sin vardag, genom att prydligt ställa upp inläsningsbar fakta och genom att åsamka sin kropp fysiska skador. Om han inte gör det riskerar han att släppa fram den ångest som sliter i honom efter tvillingsysterns försvinnande - ett försvinnande han bär ansvaret för.
Alice är lika ensam som Mattia och när deras vägar korsas bestämmer hon sig för att hon nog tycker om honom. Det blir grunden för en sorts vänskap där hon alltid tar initiativet och där han svarar så gott han förmår. Alice bär också på en tung börda, men människor runt omkring henne tassar på tå och undviker att konfrontera henne angående hennes minimala matintag.
Den matematiska ekvationen ser ut att kunna lösas och det är förvånande nog Mattia som utvecklas mest under de år berättelsen utspelar sig. Alice sitter inne med en viktig nyckel till hans förlösning (jag ska inte säga vad denna är) men ingenting blir som jag förväntar mig.
”Mattia brukade tänka att han och Alice var som två ensamma och vilsna primtalstvillingar. Nära, men inte tillräckligt för att verkligen röra vid varandra.” Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att det inte är något sagoslut på berättelsen, men det slutar samtidigt i någon slags ljusare tillvaro där Alice klarar av att komma på fötter själv medan Mattia ser dagen i ett nytt ljus. Detta gör han utan den viktiga nyckeln som Alice sitter inne med och ett lyckligt slut på historien, så lyckligt som det kan göras, skapar jag själv i mitt huvud så här i efterhand.
Bild lånad från förlaget.
2 kommentarer:
Ahh! jag har ocksa precis last ut den och var helt franvarande fran familjen i tva dagar bara for att jag inte kunde slappa den. Bra var den.
Så roligt! Jag såg den av en händelse på skolbiblioteket och plockade med den. Senare insåg jag att jag faktiskt läst om den någon stans och att den inte hade fått så bra kritik. JAg förstår inte varför, men misstänker att någon pretentiös nisse inte vill skriva upp en nykomling. Dessutom är författaren naturvetare och sådana kan i pretentionens namn inte skriva?
Skicka en kommentar